Facebook har sina ”minnespåminnelser” och de väcker minnen, såklart, vilket ibland kan vara bra för man ser att tiden faktiskt har gått framåt, på gott och ont kanske. En del minnen skrattar man åt och minns med glädje, andra får en att stanna upp och tänka till och hjärtat får en snara runt sig och det känns som om man inte orkar andas mer. De senaste veckorna har FB nog bestämt sig för att minnen från 4-5 år sen ska stå för återblickarna. De sista två somrarna som Ulf levde.

Den för 4 år sen (2012), när vi tillbringade underbara veckor hemma hos Evy i hennes fantastiska hus. Hur hon bara rakt upp och ner erbjöd oss att ges möjlighet för lite miljöombyte, att få känna en viss semesterkänsla, något som vi inte annars skulle kunnat få. Denna ”sista” semester betydde mkt för mina barn, för mig, för Ulf… När så bilderna från FB kommer, poolbilderna, hur vi drog till Ullared med rullstol och spypåsar, så kommer fina minnen, men även saknaden.

Idag var det ingen bild på FB, mer några meningar som jag skrev sommaren 2011. Jag hade varit och tränat på gymmet, kom upp och Ulf satt i soffan, blålila i ansiktet pga illamående och han säger att vi ska åka och bada för ungarna vill det…”Spypåsar kan man ta med sig”. Han t.o.m badade. Han var helt outstanding där. Trots flera stora hjärnoperationer, strålning, tung cytostatika, illamående, smärta etc så satte han ändå barnen framför sig själv. Jag hade ju kunnat åka och bada själv med barnen och han legat kvar i soffan, men inte Ulf, han reste sig, tog sina spypåsar och tog sig till badplatsen för barnen ville ha med honom… Man lever tills man dör…

Då sköljer en våg över mig, en våg av saknad, en våg av frustration och ensamhet. En kraftig våg av den där hopplösheten, känslan av en enorm sorg att när jag sitter här med tårarna rinnande nedför mina kinder att inte ha Ulf som kunde peppa upp mig, som fanns där, min klippa även när han låg helt utslagen i sängen pga illamående eller starka smärtor, att ha honom när barnen behöver uppmärksamhet eller bekräftas. För jag kan bara vara på ett ställe…

Som igår när jag pratade med en lyrisk Anton som stortrivs och får värsta egoboosten. De som känner mig vet att jag brukar inte hålla på och räkna mål etc…men när jag hör hur han smått stolt säger att ”mamma jag har gjort 9 mål och 5 assist på 3 matcher… åååå jag täcker skott också!” Då önskar jag så starkt att det gör ont att hade kunnat få vara där och sett honom…. Men det går inte.

Nu ska jag tillägga att mina barn är helt fantastiska på att unna varandra mammas totala uppmärksamhet. Det dåliga samvetet ligger hos mig. Som min alldeles för kloka dotter sa till mig förut, när jag mer eller mindre ”tjatade” på henne att komma på något att göra. ”Mamma gå och träna, och ha inte dåligt samvete, det räcker att vi hänger. Kanske vi kan spela ett spel sen innan du ska iväg?”

Så jag gick ner och tränade på gymmet, kände den där snaran kring hjärtat började släppa efter lite. Mitt logiska sinne träder fram och tänker ”fasen Ann-Mari du är oerhört närvarande i dina barns liv, du är med de, vägleder de, släpper på kontrollen, låter de vidga sina vyer på egen hand och du gör ditt bästa!” Men så kommer den där saknaden igen, att ha någon att ”bubbla om ens barns framgångar med!” För man kan ju inte hålla på och skryta om sina barn inför allt och alla, eller?!?

(Ett annat fenomen är vuxna som lever genom sina barn eller genom andras upplevelser, men de tankegångarna får ventileras en annan gång... för OMFG...)

 #Spotiy #Görmittbästa #ensamförälder #levtillsdudör