Denna glädje att få sjunga tillsammans med en massa änglar på Gamla Ullevi är helt fantastisk. När de första tonerna till Joel Almes ”Snart skiner Poseidon” börjar ljuda och halsdukarna hålls upp och hela Ullevikören brister ut i en skönsång är obeskrivbar, det måste upplevas. Även om det för dagen inte var fullt på läktaren (strax över 10 000) så sjunger vi ändå för de som inte är på plats, vi sjunger för vårt lag, vi sjunger för våra änglar som inte längre är bland oss och jag sjunger för mig själv!

I fredags när jag hängde med min fina vän, som för övrigt är totalt ointresserad av fotboll, var vi på ett ställe och då började Joel Almes låt spelas och jag började sjunga med såklart. Då möter jag en blick från en härligt glad kille i baren som också börjar sjunga, min vän blev alldeles förundrad eller mer fascinerad hur jag i ena änden av baren sjunger, den okända ängeln i andra delen av baren sjunger och vi känner samma härliga känsla, snart är det dags för match.

Jag har helt nyligen börjat aktivera mig på twitter, behöver hitta lite fler saker att distrahera mig med ;) Detta ganska häftiga fenomen. Kan ju tacka twitter för att min dotter fann en av sina bästa vänner som är boendes i England och faktiskt även hälsat på denna vän.
Visst twitter är säkert, som de mesta sociala medier, överfyllt av massa ”skit” men fasen det är rätt kul att kolla runt. Eftersom jag då är en ängel (kanske inte ur alla aspekter, men just nu pratar jag fotboll) så har jag börjat kolla runt bland härliga ifktwittrare och det är rätt häftigt att ”smygläsa” vad alla skriver, ungefär som man står vid sidan av det ”coola” gänget och undrar hur det vore att vara en del av den gemenskapen. Insåg då idag att jag sitter ngr rader bakom en del av ”det coola gänget” och jag som är nördig i mänskligt beteende blir fascinerad över denna hängivenhet många har för sitt ”Blåvitt”, för det kunde jag kolla in på twitter senare. Det är fint, fantastiskt, mysigt, en känsla av en gemenskap, att alla får vara med, eller är det så, får alla vara med?!?! Kamrater?

Känner en stark gemenskap med min storebror, som sitter bredvid mig på matcherna. Hur vi tillsammans kommenterar, tycker och anser en massa, för oj, vad vi på läktaren är grymmast på att se hur passningen borde ha gått när den hamnade fel… Nu anser jag att vi är ganska ”kloka” i vårt resonemang fast det är ju vad jag anser. Det kanske inte han till höger om mig tycker att jag är, fast vi tyckte ganska lika, för jag kan ju inte låta bli att höra vad de runt omkring mig tycker. Sen har vi de där männen som alltid går fram och tillbaka, två öl hit och dit, varje match, idag så kompisen rätt sleten ut. Handlar kanske om ritualer, att det är visst beteende som är kopplat till matchdagen? Intressant är det i alla fall och jag kommer fortsätta observera både på twitter och i verkligheten.

En matchdag som denna var rätt okej, vinst med 4-1 och stundtals riktigt bra spel, andra stunder lite mer skakigt, kommunikationen behöver jobbas på. Så när jag och min bror lämnat Gamla Ullevi, efter att ha sjungit den vackraste sång som finns, kommenterat fotboll i 90 min, lyssnat på andras kommentarer och vandrar till bilen, så längtar jag till nästa hemmamatch. Å då ska E hänga på, ni läser rätt, E ska med inte A…

Gjorde ett litet test alldeles precis nu…kollar finalen (trist att Ronaldo skadades, gillar inte honom, men jag ogillar såklart när en spelare skadas, det är ledsamt) och skriver lite funderingar och samtidigt har jag på Spotify i lurarna, börjar sjunga till ...

Båda mina barn, mina änglar, började direkt sjunga med, så tre skrålande änglar här på en gata i Lunden med lagom avstånd till det gröna gräset på Ullevi där Emil dundrade in 2-0 idag förenas i en av de vackraste sånger jag vet…

 #Spotify #Ifkgbg #ängel