Denna glädje att få sjunga tillsammans med en massa änglar på Gamla Ullevi är helt fantastisk. När de första tonerna till Joel Almes ”Snart skiner Poseidon” börjar ljuda och halsdukarna hålls upp och hela Ullevikören brister ut i en skönsång är obeskrivbar, det måste upplevas. Även om det för dagen inte var fullt på läktaren (strax över 10 000) så sjunger vi ändå för de som inte är på plats, vi sjunger för vårt lag, vi sjunger för våra änglar som inte längre är bland oss och jag sjunger för mig själv!

I fredags när jag hängde med min fina vän, som för övrigt är totalt ointresserad av fotboll, var vi på ett ställe och då började Joel Almes låt spelas och jag började sjunga med såklart. Då möter jag en blick från en härligt glad kille i baren som också börjar sjunga, min vän blev alldeles förundrad eller mer fascinerad hur jag i ena änden av baren sjunger, den okända ängeln i andra delen av baren sjunger och vi känner samma härliga känsla, snart är det dags för match.

Jag har helt nyligen börjat aktivera mig på twitter, behöver hitta lite fler saker att distrahera mig med ;) Detta ganska häftiga fenomen. Kan ju tacka twitter för att min dotter fann en av sina bästa vänner som är boendes i England och faktiskt även hälsat på denna vän.
Visst twitter är säkert, som de mesta sociala medier, överfyllt av massa ”skit” men fasen det är rätt kul att kolla runt. Eftersom jag då är en ängel (kanske inte ur alla aspekter, men just nu pratar jag fotboll) så har jag börjat kolla runt bland härliga ifktwittrare och det är rätt häftigt att ”smygläsa” vad alla skriver, ungefär som man står vid sidan av det ”coola” gänget och undrar hur det vore att vara en del av den gemenskapen. Insåg då idag att jag sitter ngr rader bakom en del av ”det coola gänget” och jag som är nördig i mänskligt beteende blir fascinerad över denna hängivenhet många har för sitt ”Blåvitt”, för det kunde jag kolla in på twitter senare. Det är fint, fantastiskt, mysigt, en känsla av en gemenskap, att alla får vara med, eller är det så, får alla vara med?!?! Kamrater?

Känner en stark gemenskap med min storebror, som sitter bredvid mig på matcherna. Hur vi tillsammans kommenterar, tycker och anser en massa, för oj, vad vi på läktaren är grymmast på att se hur passningen borde ha gått när den hamnade fel… Nu anser jag att vi är ganska ”kloka” i vårt resonemang fast det är ju vad jag anser. Det kanske inte han till höger om mig tycker att jag är, fast vi tyckte ganska lika, för jag kan ju inte låta bli att höra vad de runt omkring mig tycker. Sen har vi de där männen som alltid går fram och tillbaka, två öl hit och dit, varje match, idag så kompisen rätt sleten ut. Handlar kanske om ritualer, att det är visst beteende som är kopplat till matchdagen? Intressant är det i alla fall och jag kommer fortsätta observera både på twitter och i verkligheten.

En matchdag som denna var rätt okej, vinst med 4-1 och stundtals riktigt bra spel, andra stunder lite mer skakigt, kommunikationen behöver jobbas på. Så när jag och min bror lämnat Gamla Ullevi, efter att ha sjungit den vackraste sång som finns, kommenterat fotboll i 90 min, lyssnat på andras kommentarer och vandrar till bilen, så längtar jag till nästa hemmamatch. Å då ska E hänga på, ni läser rätt, E ska med inte A…

Gjorde ett litet test alldeles precis nu…kollar finalen (trist att Ronaldo skadades, gillar inte honom, men jag ogillar såklart när en spelare skadas, det är ledsamt) och skriver lite funderingar och samtidigt har jag på Spotify i lurarna, börjar sjunga till ...

Båda mina barn, mina änglar, började direkt sjunga med, så tre skrålande änglar här på en gata i Lunden med lagom avstånd till det gröna gräset på Ullevi där Emil dundrade in 2-0 idag förenas i en av de vackraste sånger jag vet…

 #Spotify #Ifkgbg #ängel 

Haft mina första semesterdagar och ja, det funkar rätt okej.  Förutom vissa inslag av otrevligt beteende bland div sk kompisar, men det får bli en annan dag. Idag har känslan varit någon annanstans. All over the place, men på en dark place.

Haft förmånen att hänga med vänner tre dagar i rad. Pratat om allt och inget… inre känslor som behöver ventileras. Hade i mitt ”förra” liv oerhört svårt att uttrycka mig verbalt för någon annan vad jag kände, eller jag hade en och ja, han lever inte längre. Jag har väl alltid varit den som har lyssnat och kunnat ta emot svåra känslomässiga situationer som människor omkring mig upplevt, men när det kom till mig själv…ujujuj, jobbigt… Nästan så jag skämdes, tyckte att det var kasst av mig att tycka synd om mig själv, att jag skulle ju minsann klara av allt, föräldralös vid 16 års ålder och sen dessutom blev man änka på det… Men nope, inte tycka synd om sig själv, det får man ju inte göra, finns ju alltid någon som har det värre!!!

Kollar just nu in en serie som heter ”Last ship” som handlar om ett virus som sprids runt jorden, massor dör, goda mot onda… Snygg kapten -  han den där Eric Dane/Dr McSteamy… Amerikanarna räddar världen. Gillar sånt där just nu… När man helt osjälviskt bara vill ta hand om andra människor. Att man vill hjälpa och göra RÄTT för sig. Att de som är DUMMA får på tasken… HÄMND….men med finess…

Hur ska man agera när det finns människor som gör en illa rent känslomässigt? Hur ska man tänka? Jag önskar att jag bara skulle kunna lägga locket på, att bara ”skita i det”, men jag kan inte… Hela mitt inre, mitt huvud, min intuition bara skriker ut att det är fasen inte  rätt att behandla någon på det sättet och jag kan inte bara låta den andra personen få göra det, utan att veta konsekvenserna.

När kan man tänka ”hämndtankar” När får man göra det? Ska man göra det? Såklart inte, men alltså jag har gått från total lycka till ”WTF happend?” på mindre än 12 timmar… Locket på. Hur en person så hjärtlöst kan radera någon och något  som var sagt skulle vara ”livet och kärleken!” är för mig helt jättekonstigt och nästintill oförlåtligt. Svårt att förlåta någon som inte vågar kommunicera…

Så mina känslor som florerar runt måste läggas någonstans och återigen har jag min familj/vänner som väntar in mig, som lyfter mig och sen får jag höra att jag lyfter de, då blir jag helt alldeles berörd och rörd… ultimata bekräftelsen. Jag skriver mina ord här, vågar blotta mitt inre och står för det. Detta är ett stort steg för mig.

Ett flöde, en kommunikation att få processen framåt. Inte lägga locket på, inte helt kallt strunta i andras känslor utan man möter situationen för det är så man gör i livet, i mötet med andra människor, och främst om det är människor som man säger att man älskar…Jag fungerar inte så, jag kan inte radera en person bara sådär, funkar inte, fast ibland önskar jag att jag kunde.

Jag tänker, bearbetar, analyserar och det bästa är att jag inte får kommentaren ”sluta överanalysera, släpp bara” från min ”familj”, den kommentaren kommer bara från såna som inte känner MIG och de skiter jag i!

Nu blir det en kopp te, krypa upp i soffan och kolla in den där asgrymma CO Commander Captain Tom Chandler on ”The Last ship” IMDB och bli lite inspirerad…

 #Spotify #Foofighters #livetärnu #resdigeftervarjesmäll

Midsommarafton, denna dag som jag förvisso alltid upplevt med blandade känslor, är här. Som så många andra högtider väcker de olika minnen, goda, men även mindre trevliga. Härliga fester på Tjörn, med massa vänner. Nubbat med stackars australiensare som sedan hoppat groda ner i diket…
En annan midsommar var det koll på piller, stötta till toaletten, servera spypåse och sömntabletter…

Hur känner jag idag då? Smsade en vän och sa att jag är i en ”tänkaperiod”. Har varit en sväng på gymmet… 7 min på cykeln, hård mage och rygg, raka bendrag, triceps och balans på pilatesboll. Kvalmigt ute. Dricker mitt ”efterträningkaffe” och låter fingrarna plita ner mina tankar som kommer fladdrandes. Ett vemod, men även ett visst lugn. E sitter bredvid mig i soffan och bubblar om Brexit, Twitter och hur ”fasen ska det bli nu?” Så denna midsommarafton är lite annorlunda för världen, för EU, för Sverige.

Får se om min kära son pratar med mig idag… Jag var en hemsk mamma igår, som sa ifrån när kompisar betedde sig illa mot honom. Har svårt att se det skämtsamma i att kompisar hotar med att inte lämna tillbaka A:s PS4-spel om de inte får låna ännu ett spel från honom… Sa till kompisarna att lämna tillbaka spelet och sluta upp med det hela. Då blev min son oerhört arg på mig, skrek att jag gjorde allt värre, han skulle inte prata med mig etc, etc… Kunde då inte låta bli att fråga min dotter om hur hon trodde att deras pappa hade gjort? ”Han hade ringt till kompisarnas föräldrar, eller gått hem till de och hämtat spelet direkt!”

Detta att vara ensam förälder, att få all ilska, allt hat de känner i stunden, all frustration och ilska de sprutar ur sig och bara kan hamna på mig, då är jag inte riktigt överens med hur livet har behandlat mig. Det kräver en hel del energi från min sida, att hålla modet uppe, att hålla fast vid mitt föräldraskap och stå fast vid vad jag anser är det rätta. Jag har ett mantra för mig själv och det är ”välj mina strider”… Detta var en strid jag tog. Är inte lika stridig om andra saker, som kanske en del tycker att jag borde ta, men jag ORKAR inte det!

Hur kommer vår midsommar bli då? Alldeles jättebra, som vilken annan dag som helst helt enkelt. Den är här, jag tar in den, försöker göra det bästa utav det. Äta massa god mat, tvätta bilen, hänga med familj. Är ganska övertygad om att sonen pratar med mig för jag fick ett sms ”Jag älskar dig och du är bara bäst <3 <3” (Har insett att kommunikation kan ske på flera sätt… både verbalt och via text samt att den kan få ta lite tid också…)

Jag tar mig en kopp kaffe till och funderar lite och klurar vidare med mig själv…

Ta hand om varandra, var snälla mot varandra hela tiden för en dag tar livet slut och det är faktiskt så att livet är nu!

#föräldraskap #midsommarafton #familj 

Remember: we are under the same sky!  
Denna vackra mening stod på kuvertet som innehöll ett grattiskort från E:s fina vän S i England.
En vänskapsrelation som är så fin och genuin att jag blir tårögd när jag tänker på deras häftiga vänskap. Denna vänskap som uppstod på det där stället som heter ”internet”… twitter närmare bestämt. Ett gemensamt intresse, några twitter mellan varandra, utökas till sms, facetime och slutligen att få mötas irl, i England. Så häftigt, fantastiskt och jag är så glad att min dotter vågar vidga sina vyer.
Tänker vidare på hennes musikintresse och hur hon även där fått massa nya vänner… När vi är i Stockholm, Globen och hon hälsar till höger och vänster på folk… Hur det finns en sån familjär stämning bland dessa ungdomar och att min E är en del av det. Såklart ska man vara vaksam på människor man kommer i kontakt med på nätet, men samtidigt är det en fantastisk möjlighet att få vänner över hela världen. Där har jag som mamma en klar och tydlig roll. Jag frågar, är löjligt nyfiken på vad hon gör på nätet, vilket jag varit från början och det gör att hon kan känna sig trygg med att jag har koll… Sen är hon en trevlig typ på nätet, håller inte på med att häckla folk, trycka ner eller förminska andra människor. Ser henne som ett föredöme.

Sociala medier är fantastiskt. Att kunna möta andra människor i andra forum. Kunna dela erfarenheter, att få ut ett budskap, att exempelvis klara av en utmaning att våga visa sina känslor i offentligheten, att känna en gemenskap med andra, att hitta ”någon” som får det att pirra till i hjärtat igen, ja, nätet är fullt av möjligheter, men även en massa dynga/skit/hemskheter. För oj, vad det finns otrevliga människor som skriver elakheter till människor de aldrig träffat, har massa åsikter som inte efterfrågas, som visar att de själva mår ganska dåligt genom att de läcker sin egen frustration, ångest, avundsjuka mot människor de troligen inte skulle våga säga sina skrivna ord om de mötte den personen i verkligheten. Fundera på om jag ska spinna vidare på dejtingsidor, men nope det får bli en annan dag…

Nu sitter E här på vardagsrumsgolvet och pusslar… Köpte ett 500 bitars idag. Ena stunden twittrandes med kompisar i Europa om dagens fotbollsmatcher, i nästa letar efter kantbitar bland dessa små pusselbitar, som kommer att bilda en fin bild, delar som blir en helhet… A i högra hörnet av soffan, jag i vänstra, på TV:n kvitterar precis Österrike mot Island…

Fotboll är en härlig sport! Hemsk, underbar, orättvis, rättvis, vacker, ful, energisk, falsk, ärlig… ungefär som livet!

Men heja Sverige! Hoppas på vinst! Men det kan bli svårt när de möter två av mina favoritspelare, som finns i det belgiska laget… Eden Hazard och Kevin De Bruyne. Heja Sverige!!!

Sitter inne på mitt kontor. Rensar bland massa papper, tanken är ett nytt kontor nästa termin. Tänker att de där pärmarna, papprena som legat där i skåpen i typ fem år utan att jag rört dem, bara ska hivas... Ändå fastnar man och läser... suck...SLÄNG!!! Framåt...

Tänker på året som gått. Det har varit ett tungt år på många sätt. Tänker på en del avslut som gjorts, som kommer att göras och kan inte låta bli att fundera kring hur människor behandlar personer olika vid avslut. Människor som man jobbat med i ett år, eller även mindre avtackas med presenter, tal och blommor, medans andra man jobbat med i nästan 10 år inte ägnas en tanke. Märkligt hur det blir. Hur kommer det sig? Vad är skillnaden? Är det för att man väljer bort, att välja annat, gå vidare och det ses inte som något speciellt. Ja, jag vet inte, mer en reflektion och samtidigt påvisar det kanske ett val den personen gör är riktigt... 

Vi strävar så vansinnigt efter att allt ska vara så rättvist, behandla alla så lika..blablabla...det där är bara skitsnack. Livet, beteenden är olika, vi behandlar människor olika punkt slut. VI kan säga vad vi vill och sträva efter ett likhetstänk, men om vi rannsakar oss själv behandlar vi människor olika fastän situtionerna är snarlika...

Har fått höra i mina dagar att livet är inte rättvist...Nej, det är det inte, men vi kan välja att bete oss därefter, alltså hur livet blir och är.

Fick frågan för någon veckan sedan om jag såg mig som ett offer? Att jag på något sätt skulle skylla på andra att mitt mående varit som det varit...Va? Är jag ett offer? 

Kände en viss irriation tog över och kände hur jag blev förbannad...sen börjar jag vackla... Är det så min omgivning ser mig, som ett offer? Sen började jag tänka än mer och blev än mer förbannad... Offer...nej, eller så ser jag inte mig själv iaf, sen kan jag inte svara för vad andra tycker men jag tror, eller vill tro, att de som känner mig, alltså riktiga mig, skulle nog inte påstå att jag är ett "offer". Skulle nog kunna vara både offer och bitter och egentligen komma undan med det, men inser att jag är ju inte sån.

Inser att den som ställde frågan, känner inte mig, och har inte lyssnat på vad jag sagt. Inser att vara privat i vissa lägen går feeeeet bort! 

Jag kan faktiskt inte hjälpa att jag blev föräldralös när jag var 16 år, min man fick en hjärntumör och kämpade mot fuckcancer i 10 år och sen dog i mina armar på Hospis och jag står själv med två barn. Kan inte hjälpa att några av mina bästa vänner är dödsjuka i cancer, att mitt jävla knä svullnar när jag går inne på Allum. Att människor man litar på inte orkar stå för det...

Eller det kanske jag kan?

Är lite förbannad eller kanske mest trött i själen idag. Smärta gör det, oavsett vad den sitter i hjärtat eller i knät...

Ska snart krama mina barn...Fick ett meddelande från min son via Instagram för en stund sen "mamma du har ett hjärta av guld!"... Sur, men inte bitter...