Denna glädje att få sjunga tillsammans med en massa änglar på Gamla Ullevi är helt fantastisk. När de första tonerna till Joel Almes ”Snart skiner Poseidon” börjar ljuda och halsdukarna hålls upp och hela Ullevikören brister ut i en skönsång är obeskrivbar, det måste upplevas. Även om det för dagen inte var fullt på läktaren (strax över 10 000) så sjunger vi ändå för de som inte är på plats, vi sjunger för vårt lag, vi sjunger för våra änglar som inte längre är bland oss och jag sjunger för mig själv!

I fredags när jag hängde med min fina vän, som för övrigt är totalt ointresserad av fotboll, var vi på ett ställe och då började Joel Almes låt spelas och jag började sjunga med såklart. Då möter jag en blick från en härligt glad kille i baren som också börjar sjunga, min vän blev alldeles förundrad eller mer fascinerad hur jag i ena änden av baren sjunger, den okända ängeln i andra delen av baren sjunger och vi känner samma härliga känsla, snart är det dags för match.

Jag har helt nyligen börjat aktivera mig på twitter, behöver hitta lite fler saker att distrahera mig med ;) Detta ganska häftiga fenomen. Kan ju tacka twitter för att min dotter fann en av sina bästa vänner som är boendes i England och faktiskt även hälsat på denna vän.
Visst twitter är säkert, som de mesta sociala medier, överfyllt av massa ”skit” men fasen det är rätt kul att kolla runt. Eftersom jag då är en ängel (kanske inte ur alla aspekter, men just nu pratar jag fotboll) så har jag börjat kolla runt bland härliga ifktwittrare och det är rätt häftigt att ”smygläsa” vad alla skriver, ungefär som man står vid sidan av det ”coola” gänget och undrar hur det vore att vara en del av den gemenskapen. Insåg då idag att jag sitter ngr rader bakom en del av ”det coola gänget” och jag som är nördig i mänskligt beteende blir fascinerad över denna hängivenhet många har för sitt ”Blåvitt”, för det kunde jag kolla in på twitter senare. Det är fint, fantastiskt, mysigt, en känsla av en gemenskap, att alla får vara med, eller är det så, får alla vara med?!?! Kamrater?

Känner en stark gemenskap med min storebror, som sitter bredvid mig på matcherna. Hur vi tillsammans kommenterar, tycker och anser en massa, för oj, vad vi på läktaren är grymmast på att se hur passningen borde ha gått när den hamnade fel… Nu anser jag att vi är ganska ”kloka” i vårt resonemang fast det är ju vad jag anser. Det kanske inte han till höger om mig tycker att jag är, fast vi tyckte ganska lika, för jag kan ju inte låta bli att höra vad de runt omkring mig tycker. Sen har vi de där männen som alltid går fram och tillbaka, två öl hit och dit, varje match, idag så kompisen rätt sleten ut. Handlar kanske om ritualer, att det är visst beteende som är kopplat till matchdagen? Intressant är det i alla fall och jag kommer fortsätta observera både på twitter och i verkligheten.

En matchdag som denna var rätt okej, vinst med 4-1 och stundtals riktigt bra spel, andra stunder lite mer skakigt, kommunikationen behöver jobbas på. Så när jag och min bror lämnat Gamla Ullevi, efter att ha sjungit den vackraste sång som finns, kommenterat fotboll i 90 min, lyssnat på andras kommentarer och vandrar till bilen, så längtar jag till nästa hemmamatch. Å då ska E hänga på, ni läser rätt, E ska med inte A…

Gjorde ett litet test alldeles precis nu…kollar finalen (trist att Ronaldo skadades, gillar inte honom, men jag ogillar såklart när en spelare skadas, det är ledsamt) och skriver lite funderingar och samtidigt har jag på Spotify i lurarna, börjar sjunga till ...

Båda mina barn, mina änglar, började direkt sjunga med, så tre skrålande änglar här på en gata i Lunden med lagom avstånd till det gröna gräset på Ullevi där Emil dundrade in 2-0 idag förenas i en av de vackraste sånger jag vet…

 #Spotify #Ifkgbg #ängel 

Haft mina första semesterdagar och ja, det funkar rätt okej.  Förutom vissa inslag av otrevligt beteende bland div sk kompisar, men det får bli en annan dag. Idag har känslan varit någon annanstans. All over the place, men på en dark place.

Haft förmånen att hänga med vänner tre dagar i rad. Pratat om allt och inget… inre känslor som behöver ventileras. Hade i mitt ”förra” liv oerhört svårt att uttrycka mig verbalt för någon annan vad jag kände, eller jag hade en och ja, han lever inte längre. Jag har väl alltid varit den som har lyssnat och kunnat ta emot svåra känslomässiga situationer som människor omkring mig upplevt, men när det kom till mig själv…ujujuj, jobbigt… Nästan så jag skämdes, tyckte att det var kasst av mig att tycka synd om mig själv, att jag skulle ju minsann klara av allt, föräldralös vid 16 års ålder och sen dessutom blev man änka på det… Men nope, inte tycka synd om sig själv, det får man ju inte göra, finns ju alltid någon som har det värre!!!

Kollar just nu in en serie som heter ”Last ship” som handlar om ett virus som sprids runt jorden, massor dör, goda mot onda… Snygg kapten -  han den där Eric Dane/Dr McSteamy… Amerikanarna räddar världen. Gillar sånt där just nu… När man helt osjälviskt bara vill ta hand om andra människor. Att man vill hjälpa och göra RÄTT för sig. Att de som är DUMMA får på tasken… HÄMND….men med finess…

Hur ska man agera när det finns människor som gör en illa rent känslomässigt? Hur ska man tänka? Jag önskar att jag bara skulle kunna lägga locket på, att bara ”skita i det”, men jag kan inte… Hela mitt inre, mitt huvud, min intuition bara skriker ut att det är fasen inte  rätt att behandla någon på det sättet och jag kan inte bara låta den andra personen få göra det, utan att veta konsekvenserna.

När kan man tänka ”hämndtankar” När får man göra det? Ska man göra det? Såklart inte, men alltså jag har gått från total lycka till ”WTF happend?” på mindre än 12 timmar… Locket på. Hur en person så hjärtlöst kan radera någon och något  som var sagt skulle vara ”livet och kärleken!” är för mig helt jättekonstigt och nästintill oförlåtligt. Svårt att förlåta någon som inte vågar kommunicera…

Så mina känslor som florerar runt måste läggas någonstans och återigen har jag min familj/vänner som väntar in mig, som lyfter mig och sen får jag höra att jag lyfter de, då blir jag helt alldeles berörd och rörd… ultimata bekräftelsen. Jag skriver mina ord här, vågar blotta mitt inre och står för det. Detta är ett stort steg för mig.

Ett flöde, en kommunikation att få processen framåt. Inte lägga locket på, inte helt kallt strunta i andras känslor utan man möter situationen för det är så man gör i livet, i mötet med andra människor, och främst om det är människor som man säger att man älskar…Jag fungerar inte så, jag kan inte radera en person bara sådär, funkar inte, fast ibland önskar jag att jag kunde.

Jag tänker, bearbetar, analyserar och det bästa är att jag inte får kommentaren ”sluta överanalysera, släpp bara” från min ”familj”, den kommentaren kommer bara från såna som inte känner MIG och de skiter jag i!

Nu blir det en kopp te, krypa upp i soffan och kolla in den där asgrymma CO Commander Captain Tom Chandler on ”The Last ship” IMDB och bli lite inspirerad…

 #Spotify #Foofighters #livetärnu #resdigeftervarjesmäll

Då har jag semester, 5 veckor, hur ska det gå?!? Känner viss oro inför dessa veckor. Det ska naturligtvis bli alldeles väldigt skönt att inte behöva sätta en klocka och inte behöva tänka jobb på ett tag. Ska dock sägas att en fördel med mitt jobb är att jag har haft några nedvarvande veckor, då jag är själv i min lilla korridor. Ganska behagligt faktiskt. Haft några elevbesök. Spelat högt på Spotify, rensat och slängt och låtit jobbet sakta men säkert placera sig i semestermood.

När det kommer till mig själv så är jag ganska nöjd med att lulla omkring och bara vara på semestern. Min vardag är ganska hektisk och min allra högsta önskan är att få tillbringa semestern utan dåligt samvete att jag inte hinner med, eller har råd att göra allt det där som ”alla andra gör”… osäker på om min dröm besannas fullt ut.

Det är när det kommer till ens barn man blir lite mer fundersam. Är vädret bra är det ”piece of cake”, men blir vädret lite sämre då kan det bli lite mer problematiskt. Den ena är jag inte speciellt oroad för, den andra lite mer. Får frågan dagligen ”Vad ska vi göra idag?” ”Vad ska vi göra i sommar?” Det där trycket över bröstet kommer smygande…det dåliga samvetet, att inte räcka till. FEM veckor, hur ska det gå? Ja, jag vet att ALLA känner sig så, att alla upplever sig otillräckliga, men nu utgår jag ifrån mig själv och det hjälper faktiskt inte mig att veta att det alltid finns någon annan som har det sämre. Låter det hemskt? Kanske, men det är min känsla och den är min…

Läser i tidningarna om barn som sitter framför sina datorer/mobiler etc och spelar. Jag och E var på IKEA igår och då såg jag tre ungar vid ett bord, alla med näsan nere i Ipads, föräldrarna satt bredvid med sina mobiler… Barnen gör ju vad vi gör… Tänkte då hur mina barn är och visst den ena spelar en del PS4, men han tillbringar dagligen flera timmar på fotbollsplanen och då kan jag känna att det är fullt okej.

Tänker även vidare på att mina barn är rätt bra på att ”ha tråkigt” så vi kommer överleva denna semester, men jag kommer stundtals känna stor frustration. Får tänka ”ignorera dåligt beteende”… ”Vad vill Du göra?” ”Vad kan du göra för att det ska bli roligare?” Lägga över ansvaret helt enkelt, för jag mäktar inte med att rodda runt mig själv och två tonåringar i fem veckor

Tur jag gillar att vakna tidigt. Att sitta ensam i soffan, skriva lite, dricka kaffe, tänka, reflektera över allt och inget. Lyssna på en ljudbok, se ett avsnitt av The X-files… Har precis sett säsongavslutningen av Game of Thrones….ojojoj… Barnen? De vill inte vakna än…orkar inte tjata, de har ju sommarlov   

Midsommarafton, denna dag som jag förvisso alltid upplevt med blandade känslor, är här. Som så många andra högtider väcker de olika minnen, goda, men även mindre trevliga. Härliga fester på Tjörn, med massa vänner. Nubbat med stackars australiensare som sedan hoppat groda ner i diket…
En annan midsommar var det koll på piller, stötta till toaletten, servera spypåse och sömntabletter…

Hur känner jag idag då? Smsade en vän och sa att jag är i en ”tänkaperiod”. Har varit en sväng på gymmet… 7 min på cykeln, hård mage och rygg, raka bendrag, triceps och balans på pilatesboll. Kvalmigt ute. Dricker mitt ”efterträningkaffe” och låter fingrarna plita ner mina tankar som kommer fladdrandes. Ett vemod, men även ett visst lugn. E sitter bredvid mig i soffan och bubblar om Brexit, Twitter och hur ”fasen ska det bli nu?” Så denna midsommarafton är lite annorlunda för världen, för EU, för Sverige.

Får se om min kära son pratar med mig idag… Jag var en hemsk mamma igår, som sa ifrån när kompisar betedde sig illa mot honom. Har svårt att se det skämtsamma i att kompisar hotar med att inte lämna tillbaka A:s PS4-spel om de inte får låna ännu ett spel från honom… Sa till kompisarna att lämna tillbaka spelet och sluta upp med det hela. Då blev min son oerhört arg på mig, skrek att jag gjorde allt värre, han skulle inte prata med mig etc, etc… Kunde då inte låta bli att fråga min dotter om hur hon trodde att deras pappa hade gjort? ”Han hade ringt till kompisarnas föräldrar, eller gått hem till de och hämtat spelet direkt!”

Detta att vara ensam förälder, att få all ilska, allt hat de känner i stunden, all frustration och ilska de sprutar ur sig och bara kan hamna på mig, då är jag inte riktigt överens med hur livet har behandlat mig. Det kräver en hel del energi från min sida, att hålla modet uppe, att hålla fast vid mitt föräldraskap och stå fast vid vad jag anser är det rätta. Jag har ett mantra för mig själv och det är ”välj mina strider”… Detta var en strid jag tog. Är inte lika stridig om andra saker, som kanske en del tycker att jag borde ta, men jag ORKAR inte det!

Hur kommer vår midsommar bli då? Alldeles jättebra, som vilken annan dag som helst helt enkelt. Den är här, jag tar in den, försöker göra det bästa utav det. Äta massa god mat, tvätta bilen, hänga med familj. Är ganska övertygad om att sonen pratar med mig för jag fick ett sms ”Jag älskar dig och du är bara bäst <3 <3” (Har insett att kommunikation kan ske på flera sätt… både verbalt och via text samt att den kan få ta lite tid också…)

Jag tar mig en kopp kaffe till och funderar lite och klurar vidare med mig själv…

Ta hand om varandra, var snälla mot varandra hela tiden för en dag tar livet slut och det är faktiskt så att livet är nu!

#föräldraskap #midsommarafton #familj 

Regnet som strilar ner, sitter här i mitt hörn av soffan, det som är till vänster just idag, reflekterar lite över de senaste dagarna…

Idag körde jag E till sin farmor, där hon ska vara i några dagar. Ännu en fin egenskap som min dotter besitter, denna omtanke och genuina glädje att vara med sin farmor. Att göra saker, hänga med henne, umgås, intresserat bry sig om sin farmor. Farmor är ju faktiskt den som känner hennes pappa bäst…
En sväng till jobbet, där det slängdes lite mer saker…satt där och strimlade sekretesspapper när sonen A ringer och säger att ”mamma fotbollen börjar kl.12.00!!” Jag trodde den började 12.45…Ups…Mamma A-M hade inte koll, händer inte ofta, men jag erkänner när det händer. Snabbt in i bilen, ilfart in till min fantastiska stad Göteborg, sladdar in framför porten, ner kommer A, lite spänd inför första dagen på IFK Göteborg akademins sommarcamp. Kommer dit, såklart i tid och då tänker jag hur min son är en modig lite pojk, eller snarare tonåring. De flesta som kommer in där på Prioritet Serneka Arena, har en eller fler kompisar med sig, killar (och tjejer) från hela Sverige. Han ensam från sitt klubblag, men med en kärlek till fotbollen, en stark drivkraft och hunger att lära sig nytt, att lära sig mer! Skänker en tacksamhet till A:s morbror, som hjälpte till och finansiera detta, så A kan få denna upplevelse. 

När jag hämtade honom efter första dagen, pratar han redan om ”att nästa år vill han sova över”. Kan tyckas lite onödigt, då vi bor 5 min med bil därifrån, men fattar grejen… Han bubblar och är helt lyrisk över en sån bra träning han haft. Det lyser ur ögonen på honom… Värmer mitt inre och återigen inser jag hur tacksam jag är över mina barn. Vad de låter mig uppleva, att deras liv är så häftiga och jag ska göra allt jag kan att de ska bli självständiga, ödmjuka och goda personer.

Något jag uppskattar oerhört också är när dessa två killar S, som är på samma läger, men i andra grupper, kommer fram och kramar om mig mitt bland alla människor. För det är så man gör när man tillhör en familj, oavsett man är släkt eller inte, vi kramas hela tiden!!

Lite melankolisk i sinnet, regnet gör det med mig, sitter jag och känner en sorg, en saknad att inte ha någon att prata med om dessa upplevelser jag har med barnen. Såklart har jag det med vänner och andra, men inte såhär i vardagen. Det försvann liksom där för 3 ½ år sen… Fick dock ett smakprov på den underbara känslan att ha någon att dela vardagen med, iaf för några månader, men det var ett smakprov som försvann abrupt och snabbt. Ledsamt när man äntligen vågar skrapa hål på den ganska hårda fasad man ordnat till för att beskydda sig och släppa in en person, för att sen bli helt krossad. Jobbigt som fan… lärorikt, för det visar att jag kan känna den där känslan igen, men jobbigt. Låten som sjungs i mitt huvud är Johnny Cashs cover på Nine Inch Nails låt "Hurt"...

Nu blir det fotboll på TV, denna härliga sport som vi alla älskar! Jag och min son som för dagen hejar på Wales, sitter här och myser. Tacksam, men lite sorgsen i sinnet… alla känslor får finnas, alla känslor måste få ta plats.

Krama varandra!

#Sorg #kärlek #Resdiguppeftervarjesmäll #livetärnu #älskarfotboll #fotboll #Spotify

Sitter här i soffan med ”Hennabajs” i håret, plastfolie håller allt på plats. Kollat klart Orphan Black och gick nu tillbaka till ”24” säsong 8… Försöker distrahera mig, mitt inre, min själ… Planen för dagen var att se Iron Maiden på Ullevi. Ett band som inte är ”mitt” val, men Ulf ääääälskade de och ja ibland kan man behöva få göra saker som tillhör det förflutna, där man påminns om det vackra man haft, men som togs ifrån en… Men ”jävlaknät” sätter stopp, eller snarare att jag inser att smärtan tar över för mkt och då blir jag inte så nöjd med mig själv. Så soffan alltså.

Har idag tagit ytterligare ett steg i min livsuppgift att utmana mig själv och att försöka hitta nya vägar att vandra. För ngr veckor sedan ansökte jag till en kurs i personlig utveckling, Gestaltterapi. Den kommer att ske under 16 dagar tillsammans med andra, så i gruppform. Detta blir en stor utmaning för mig. Svettigt, läskigt, obehagligt, men oj vad jag tror det kan vara bra för mig. Har en och annan relation, process, upplevelse som format mig… Att det sker i grupp är även det en stor utmaning för mig, helt plötsligt kan jag inte kontrollera, såsom jag kan i ett möte med en enskild. Tar bort känslan av att jag ”jobbar” och då blir jag mer sårbar och kan släppa fram det som jag inte gör i dagsläget. Inser att många inser att jag är ganska bra på att ”lura” folk, att jag är bra på att sätta upp en fasad. Behöver nog sluta upp med det.

Så idag var jag på intervju med de två terapeuter som ska hålla i det och det kändes helt fantastiskt. Längtar till september… De var rörande överens om att detta skulle vara en bra väg för mig.

Jag försöker att leva som jag lär. Vill det, strävar efter det, men inte alltid så lätt. Men livet är nu, och det är nu man ska leva, inte sen, inte förr, utan NU! Ibland behöver man dock vandra tillbaka och minnas det man varit med om, för att kunna uppskatta ”nuet”. Alla bitar är viktiga, delarna blir till en helhet. När pusselbitarna passar, då är det underbart. Frustrerande och ganska jobbigt när pusselbitar passar, men det ändå inte blir som man tänkt sig…

Hade en bra dag på jobbet, slängde så mkt som legat och grott i mina skåp. Rensa bort det gamla, tänk nytt, tänk om, tänk att ”Livet är nu!”

#Spotify