Alla inlägg under juli 2016

Av Ann-Mari Svanberg - 30 juli 2016 12:16

Facebook har sina ”minnespåminnelser” och de väcker minnen, såklart, vilket ibland kan vara bra för man ser att tiden faktiskt har gått framåt, på gott och ont kanske. En del minnen skrattar man åt och minns med glädje, andra får en att stanna upp och tänka till och hjärtat får en snara runt sig och det känns som om man inte orkar andas mer. De senaste veckorna har FB nog bestämt sig för att minnen från 4-5 år sen ska stå för återblickarna. De sista två somrarna som Ulf levde.

Den för 4 år sen (2012), när vi tillbringade underbara veckor hemma hos Evy i hennes fantastiska hus. Hur hon bara rakt upp och ner erbjöd oss att ges möjlighet för lite miljöombyte, att få känna en viss semesterkänsla, något som vi inte annars skulle kunnat få. Denna ”sista” semester betydde mkt för mina barn, för mig, för Ulf… När så bilderna från FB kommer, poolbilderna, hur vi drog till Ullared med rullstol och spypåsar, så kommer fina minnen, men även saknaden.

Idag var det ingen bild på FB, mer några meningar som jag skrev sommaren 2011. Jag hade varit och tränat på gymmet, kom upp och Ulf satt i soffan, blålila i ansiktet pga illamående och han säger att vi ska åka och bada för ungarna vill det…”Spypåsar kan man ta med sig”. Han t.o.m badade. Han var helt outstanding där. Trots flera stora hjärnoperationer, strålning, tung cytostatika, illamående, smärta etc så satte han ändå barnen framför sig själv. Jag hade ju kunnat åka och bada själv med barnen och han legat kvar i soffan, men inte Ulf, han reste sig, tog sina spypåsar och tog sig till badplatsen för barnen ville ha med honom… Man lever tills man dör…

Då sköljer en våg över mig, en våg av saknad, en våg av frustration och ensamhet. En kraftig våg av den där hopplösheten, känslan av en enorm sorg att när jag sitter här med tårarna rinnande nedför mina kinder att inte ha Ulf som kunde peppa upp mig, som fanns där, min klippa även när han låg helt utslagen i sängen pga illamående eller starka smärtor, att ha honom när barnen behöver uppmärksamhet eller bekräftas. För jag kan bara vara på ett ställe…

Som igår när jag pratade med en lyrisk Anton som stortrivs och får värsta egoboosten. De som känner mig vet att jag brukar inte hålla på och räkna mål etc…men när jag hör hur han smått stolt säger att ”mamma jag har gjort 9 mål och 5 assist på 3 matcher… åååå jag täcker skott också!” Då önskar jag så starkt att det gör ont att hade kunnat få vara där och sett honom…. Men det går inte.

Nu ska jag tillägga att mina barn är helt fantastiska på att unna varandra mammas totala uppmärksamhet. Det dåliga samvetet ligger hos mig. Som min alldeles för kloka dotter sa till mig förut, när jag mer eller mindre ”tjatade” på henne att komma på något att göra. ”Mamma gå och träna, och ha inte dåligt samvete, det räcker att vi hänger. Kanske vi kan spela ett spel sen innan du ska iväg?”

Så jag gick ner och tränade på gymmet, kände den där snaran kring hjärtat började släppa efter lite. Mitt logiska sinne träder fram och tänker ”fasen Ann-Mari du är oerhört närvarande i dina barns liv, du är med de, vägleder de, släpper på kontrollen, låter de vidga sina vyer på egen hand och du gör ditt bästa!” Men så kommer den där saknaden igen, att ha någon att ”bubbla om ens barns framgångar med!” För man kan ju inte hålla på och skryta om sina barn inför allt och alla, eller?!?

(Ett annat fenomen är vuxna som lever genom sina barn eller genom andras upplevelser, men de tankegångarna får ventileras en annan gång... för OMFG...)


 #Spotiy #Görmittbästa #ensamförälder #levtillsdudör

Av Ann-Mari Svanberg - 19 juli 2016 23:45

Fortsätter på temat ”personer vars födelsedagar man inte får fira i verkligheten för de är döda”.

Idag den 20 juli skulle min mamma Carita fyllt 67 år, men hon dog två veckor efter att hon fyllt 41 år, samma ålder som jag är idag. Jag var 15 år när hon dog, samma ålder som min dotter är idag…

Sitter här och tänker på henne, på min mamma och funderar över vilka olika ord som poppar upp i mitt huvud när jag tänker på henne.


Pet shop boys
-  hon älskade ”It’s a sin”. Kommer ihåg när vi bilade ner till Belgien för att kolla in min storebror som skulle spela fotbollscup i Liege… Då gick den låten på radion. Personligen är ”West end girls” favoritlåten…

Hon bakade den godaste kärleksmumsens (fast min är nog godare, tack så mkt Café Brobacken…)

Solhatt, t-shirt och solskyddsfaktor
. Jag är ju född med avsaknad av pigment, något som ALLA I HELA JÄVLA VÄRLDEN mer än gärna påminner mig om VARJE SOMMAR! ”Å, vad du är blek! Är du solskygg? Albino, ett smeknamn för dig! Du vet om att solen skiner ute idag?!? Du ser ut som danska flaggan” Listan kan göras lång på hur folk mer än gärna häcklar mig för min ”vithet”. Tänker då på min mamma, som så ofta sa till mig ”Ann-Mari, du ska ha solhatt på dig, smörja dig, för din hy är vacker och känslig, den tål inte solens starka strålar!” Så idag säger jag bara när alla lustiga personer vill jämföra färg ”jajemän jag är vitast, vill någon känna sig brun, ställ er bredvid mig, så vinner ni och kan känna er nöjda!” Trodde någonstans att det röda håret, fräknarna och den bleka hyn skulle få folk att fatta… men nope… Tänker undvika solen och tänka på vad min mamma sa till mig. Å, så skönt nu fick jag ur mig det också! Så häckla på, jag tänker försöka undvika hudcancer ett tag till…

Engagemang, min mamma (och min pappa) tillhörde den skaran föräldrar som alltid kom på matcher, som körde hit och dit. Som svor när min och storebrors matcher krockade och de inte kunde se bådas.


Luktärter
, mammas favoritblomma, som hon varje år lät växa på baksidan. Önskade att jag haft de i min brudbukett, men det gick inte att ordna.

 
Tänker periodvis ganska mycket på hur min mamma skulle tycka om allt jag gör, är med om, mitt liv. Vad hon skulle tycka om mina barn? Känner en stark saknad i vissa sammanhang. Min mamma fick inte se mig bli gift, inte se mig gravid, inte se mig hantera två barn själv efter att min dog av cancer. Jag fick inte ha en mamma helt enkelt, fick aldrig riktigt lära känna henne. Sen gjorde hon nog en fantastisk insats från början, de där 15 första åren, för jag vill tro att grunden som hon och min pappa la för mig och min bror ändå påverkat mig och mitt sätt att faktiskt resa mig upp efter varje smäll, även om det är oerhört tungt vissa dagar. För som jag skrivit förut…sorg är inget tidsbestämt, det kommer i vågor, i olika sammanhang kan den triggas och då påminns jag om allt jag förlorat.

Blir alltid lite extra glad när vänner från förr påminner mig och delar sina minnen om mina föräldrar genom att kommentera vissa saker på facebook, det gör mig glad   

Så nu tänker jag sitta här och tycka lite synd om mig själv, min storebror och mina barn som inte kan fira Carita/mamma/mormor som idag skulle fyllt 67 år. Tänker lyssna på ”The Pet shop boys” oerhört högt och gråta… 
#Spotify

Grattis på födelsedagen MammaÄngelnCarita

#resdigeftervarjesmäll #livetärnu #sorg #förluster #livet 

Av Ann-Mari Svanberg - 13 juli 2016 13:48

Idag är det en sån där födelsedag som vi så gärna vill fira med en person, men som vi inte kan fira här i den verkliga världen,  för han är död. Grattis PappaÄngelnUlf, en kompis som man ville ha på sin sida, eller fasen han var ju på allas sida. En snällare, mer trofast, kämpande, livsfylld, optimistisk person får man nog leta efter, länge och väl… En pappa som alltid satte sina barn först, som tog fighten mot hjärntumören för att kunna vara så länge med sina barn som han bara kunde, men som till slut fick se sig besegrad. Han hade naturligtvis sina ocharmiga sidor, som vi alla, men när det väl gällde, när saker och ting sattes på sin spets, då visste man att Ulf alltid fanns där.

Tänker även på alla härliga födelsedagar som vi firade tillsammans. Ute på Tjörn tillsammans med alla underbara människor som jag fick möjlighet att lära känna och som fortfarande finns i våra liv på olika sätt. Tänker på hur vi firade han och Helena, som delar födelsedag och födelseår…

Jag läser hur alla fina människor som gått in på Ulfs Facebooksida och gratulerat honom, hur de tänker på honom och minns. Det känns så underbart fint och mina barn ser detta och blir fyllda av tacksamhet. ”Mamma, de kommer ihåg pappa!” Ja, jag kan nog säga att alla vi som kom i kontakt med Ulf kommer ihåg honom och det säger jag inte bara för att jag var hans fru och mor till hans barn. Ulf var en glad prick, med löjligt torr humor, såg lösningar istället för bekymmer. En bästa vän, min bästa vän… En ängel som jorden saknar på många sätt.

Idag är en såndär dag som känslorna och sorgen kommer. Hur fan det här jävla livet kan vara så vansinnigt orättvist mot vissa. Tårarna kommer. Sonen kommer och kramar mig… ”mamma det är okej att vara ledsen!” Ja, det är det. Ulfs bästa kompis var här och drack kaffe. Hade nog egentligen behövt en helkväll med honom för att kunna få utlopp för allt, men en dag som denna är jag med mina barn. Vi ska gå på bio, mysa och hänga, gråta, tänka och minnas.

Jag lyssnar på lite musik, låtar som påminner om livet, sorg, glädje, slutet, början, att orka fortsätta. För det gör vi, alltid, även om vissa dagar är lite tyngre än andra. Sorg är inte tidsbestämt, den kommer i vågor… Idag är vågen lite hög, men den kommer att klinga av.

Drar igång lite U2 på vääääldigt hög volym! En av Uffes favoriter…

#Spotify #födelsedag #ängel #fuckcancer 

 

 

Grattis på födelsedagen Ulf, idag skulle du blivit 46! 

Av Ann-Mari Svanberg - 12 juli 2016 06:00

Idag den 12 juli 2016, blir jag 100 % tonårsmamma… Min A blir tonåring, även om jag redan ser tydliga tendenser på att vissa tonårsfragment redan framträtt och det lär ju blir fler, så är det officiellt idag, att nu bor det bara tonåringar i detta hem, tillsammans med en stundtals alldeles för barnslig mamma…iaf enligt mina barn…
Tar det som en komplimang, detta när min dotter tittar på mig och säger ”mamma vem ska vara den vuxna i detta hem, egentligen alltså?!?” Hehehe, ja, det är nog jag då, men vet inte om jag pallar med att vara det alla dagar i livet…

Den dagen som vi fick bekräftat att vi var gravida med A, var samma dag som vi fick bekräftat att Ulf hade en hjärntumör. En knepig dag, med känsloyttringar åt alla håll. Jag hade såklart på känn att jag var gravid, men ville inte riktigt prata om det innan det där besöket på Sahlgrenska. Att då efter besöket, efter att ha fått reda på en hjärntumör som inte var opererbar ändå känna livet i form av ett positivt graviditetstest är för mig idag något helt makalöst fantastiskt. Även om det idag är ganska känslomässigt svårt  när man tänker efter att Ulf inte fått uppleva någon av sina barn bli tonåring.

Men så tillbaka till memorylane… För 13 år sedan vakande jag med en fantastisk känsla i kroppen, att idag skulle vi minsann få ett barn till. Återigen var det typ en vecka innan nedkomst, men nu visste jag att jag inte riktigt lyssnar på vad andra säger till mig, och tydligen inte mina barn heller. Sa till Ulf att nu jäklar börjar det göra ont på riktigt. Min bror och svägerska var på väg hem från Danmark, alltså ingen barnvakt där. Svärmor/svärfar var på Tjörn, så vi fick ringa de och jodå, K skulle sätta sig i bilen och komma. Tiden gick och jag kände att ojojoj, det börjar trycka på ordentligt. Ringer på svärföräldrarna mobil för att säga att vi får ta med oss E till förlossningen för jag känner att bebisen i magen inte riktigt vill vänta… svärfar svarar att ”jo, Kerstin har åkt, men jag är kvar på Tjörn.” Okej, men varför har inte Kerstin mobilen med sig? ”Ja, men äldsta sonen ska ju komma till Tjörn idag och han ska ju ringa när han kommer och då behöver jag telefonen…” suck… Men vi packar ihop oss och i svalen möter vi farmor. Sen färd mot Mölndal… och jäklar de förbannade guppen på Danska vägen, fy fan vad ont det gjorde. In på Mölndal och blir snabbt uppkopplad och ojojoj…  snabbt in på förlossning, ingen epidural här inte. Känner hur det trycker på och hinner inte ens över till förlossningssängen utan det blir ett grabbatag om Ulfs nacke, en krystvärk och ut kom han, vår lilla Anton.


Min fantastiska, fotbollstokiga, innebandygalna, högljudda, kramgóa, omtänksamma, modiga, svärande, barnsliga, mogna, glada, arga, lata, närvarande, lyhörda, snälla son. Grattis på födelsedagen! Pappaängeln i himlen är stolt över dig, såsom jag alltid är även om du gör mig helt tokig ibland. Älskar dig! 


Båda mina barn, denna är till Er!

#Spotify #tonårsmamma #tonårsbarn #ensamförälder #väljalivet #resdigeftervarjesmäll 

Av Ann-Mari Svanberg - 10 juli 2016 22:53

Denna glädje att få sjunga tillsammans med en massa änglar på Gamla Ullevi är helt fantastisk. När de första tonerna till Joel Almes ”Snart skiner Poseidon” börjar ljuda och halsdukarna hålls upp och hela Ullevikören brister ut i en skönsång är obeskrivbar, det måste upplevas. Även om det för dagen inte var fullt på läktaren (strax över 10 000) så sjunger vi ändå för de som inte är på plats, vi sjunger för vårt lag, vi sjunger för våra änglar som inte längre är bland oss och jag sjunger för mig själv!

I fredags när jag hängde med min fina vän, som för övrigt är totalt ointresserad av fotboll, var vi på ett ställe och då började Joel Almes låt spelas och jag började sjunga med såklart. Då möter jag en blick från en härligt glad kille i baren som också börjar sjunga, min vän blev alldeles förundrad eller mer fascinerad hur jag i ena änden av baren sjunger, den okända ängeln i andra delen av baren sjunger och vi känner samma härliga känsla, snart är det dags för match.


Jag har helt nyligen börjat aktivera mig på twitter, behöver hitta lite fler saker att distrahera mig med ;) Detta ganska häftiga fenomen. Kan ju tacka twitter för att min dotter fann en av sina bästa vänner som är boendes i England och faktiskt även hälsat på denna vän.
Visst twitter är säkert, som de mesta sociala medier, överfyllt av massa ”skit” men fasen det är rätt kul att kolla runt. Eftersom jag då är en ängel (kanske inte ur alla aspekter, men just nu pratar jag fotboll) så har jag börjat kolla runt bland härliga ifktwittrare och det är rätt häftigt att ”smygläsa” vad alla skriver, ungefär som man står vid sidan av det ”coola” gänget och undrar hur det vore att vara en del av den gemenskapen. Insåg då idag att jag sitter ngr rader bakom en del av ”det coola gänget” och jag som är nördig i mänskligt beteende blir fascinerad över denna hängivenhet många har för sitt ”Blåvitt”, för det kunde jag kolla in på twitter senare. Det är fint, fantastiskt, mysigt, en känsla av en gemenskap, att alla får vara med, eller är det så, får alla vara med?!?! Kamrater?

Känner en stark gemenskap med min storebror, som sitter bredvid mig på matcherna. Hur vi tillsammans kommenterar, tycker och anser en massa, för oj, vad vi på läktaren är grymmast på att se hur passningen borde ha gått när den hamnade fel… Nu anser jag att vi är ganska ”kloka” i vårt resonemang fast det är ju vad jag anser. Det kanske inte han till höger om mig tycker att jag är, fast vi tyckte ganska lika, för jag kan ju inte låta bli att höra vad de runt omkring mig tycker. Sen har vi de där männen som alltid går fram och tillbaka, två öl hit och dit, varje match, idag så kompisen rätt sleten ut. Handlar kanske om ritualer, att det är visst beteende som är kopplat till matchdagen? Intressant är det i alla fall och jag kommer fortsätta observera både på twitter och i verkligheten.

En matchdag som denna var rätt okej, vinst med 4-1 och stundtals riktigt bra spel, andra stunder lite mer skakigt, kommunikationen behöver jobbas på. Så när jag och min bror lämnat Gamla Ullevi, efter att ha sjungit den vackraste sång som finns, kommenterat fotboll i 90 min, lyssnat på andras kommentarer och vandrar till bilen, så längtar jag till nästa hemmamatch. Å då ska E hänga på, ni läser rätt, E ska med inte A…


Gjorde ett litet test alldeles precis nu…kollar finalen (trist att Ronaldo skadades, gillar inte honom, men jag ogillar såklart när en spelare skadas, det är ledsamt) och skriver lite funderingar och samtidigt har jag på Spotify i lurarna, börjar sjunga till ...

Båda mina barn, mina änglar, började direkt sjunga med, så tre skrålande änglar här på en gata i Lunden med lagom avstånd till det gröna gräset på Ullevi där Emil dundrade in 2-0 idag förenas i en av de vackraste sånger jag vet…

 #Spotify #Ifkgbg #ängel 


Av Ann-Mari Svanberg - 9 juli 2016 22:39

Är trött i själen idag. Trött i huvudet. Trött i kroppen. Visst jag hängde med en fantastisk vän igår och vi testade nya ölsorter på nya ställen och det gör sitt till. En helt underbar kväll som blev till natt. Den känslan att sitta på en barstol med en härlig kall öl framför sig (eller i en soffa med en rykande blåbärsdrink som vunnit SM-guld…) och kunna känna full frihet i tankar och funderingar är för mig helt obetalbart. Att kunna låta en tår falla nedför kinden ena stunden och sen asgarva i nästa, den totala tilliten är jag innerligt tacksam för, det är sån vänskap som får mig att ”överleva” och inte gå helt crazy…

Idag har jag vandrat runt staden, fina Göteborg, med min fina dotter. Mitt barn som är så klok och har så många härliga åsikter om världen, om sig själv, om andra… Hon är en inspiration, plus att hon bjöd på fika. Att kunna samtala med henne om allt möjligt är en fantastisk gåva hon ger mig. Det gör också att jag inte går helt bananas och tappar fotfästet.

Ligger nu här på min säng, låter tankar flyga, känslor komma fram. Hör mina barn småbråka ute i vardagsrummet… Ena stunden handlar det om att den ena vill titta på en film och den andra en annan film. Känslan av irritation kommer krypande… Vill krypa in under min svarta filt här på min säng, med datorn i knät och bara förtränga omvärlden. Den ena smäller igen sin dörr och skriker något om att ”jag ska minsann inte prata med någon på länge!! Jag är bara i vägen…” Den känslan att bara vara i vägen är inte helt bekväm. Kan känna igen den känslan. Att inte ha en plats att höra hemma på, att inte riktigt veta vad man känner. Idag har jag haft lite av en känsla av vilja krypa ur mitt skinn, att hitta nåt annat. Knät värker och känns lite knepigt i vissa positioner, vilket får humöret att svacka lite såklart. Knähelvetet!


Att göra rätt borde inte det belönas med godhet och att saker o ting, eller läs ”livet” borde gå som man vill?  Detta med avslut är något jag tänkt på rätt mkt genom åren och väldigt mkt den senaste tiden. Inser att de är viktiga oavsett storleken på situationens om kräver det. Har inte alltid trott att de har så stor betydelse, att det finns en finess med den tanken, att det bara är en tankevurpa som är en inbillning som man kan bortse när man själv vill. Men nope har insett den hårda vägen att det mesta behöver avslutas. Dels har jag lärt mig det genom att ”lära ut det” till andra i mina möten med ungdomar, men även nu när man känner att saker och ting inte kan läggas till ro, paketeras på ett bra sätt i livsryggsäcken. När det stör helt enkelt, då behöver man nog agera lite på det och fixa ordningen paketet så det kan få en fin plats där i livserfarenhetssfären.


Så trött i själen som sagt och vad passar då perfekt att kolla på? Jo, ”The Walking Dead”.  Lite så jag känner mig, hopplöst, världen, livet, alla dör, kärleken förloras, vänskapen är det väsentliga och att överleva.

Sen lyssnar jag på ”min” låt innan jag ska somna… ta med mig orden in i drömmarnas värld… ”Din tid kommer” 

#Spotify #resdigeftervarjesmäll #dintidkommer 

Av Ann-Mari Svanberg - 6 juli 2016 23:02

Haft mina första semesterdagar och ja, det funkar rätt okej.  Förutom vissa inslag av otrevligt beteende bland div sk kompisar, men det får bli en annan dag. Idag har känslan varit någon annanstans. All over the place, men på en dark place.

Haft förmånen att hänga med vänner tre dagar i rad. Pratat om allt och inget… inre känslor som behöver ventileras. Hade i mitt ”förra” liv oerhört svårt att uttrycka mig verbalt för någon annan vad jag kände, eller jag hade en och ja, han lever inte längre. Jag har väl alltid varit den som har lyssnat och kunnat ta emot svåra känslomässiga situationer som människor omkring mig upplevt, men när det kom till mig själv…ujujuj, jobbigt… Nästan så jag skämdes, tyckte att det var kasst av mig att tycka synd om mig själv, att jag skulle ju minsann klara av allt, föräldralös vid 16 års ålder och sen dessutom blev man änka på det… Men nope, inte tycka synd om sig själv, det får man ju inte göra, finns ju alltid någon som har det värre!!!

Kollar just nu in en serie som heter ”Last ship” som handlar om ett virus som sprids runt jorden, massor dör, goda mot onda… Snygg kapten -  han den där Eric Dane/Dr McSteamy… Amerikanarna räddar världen. Gillar sånt där just nu… När man helt osjälviskt bara vill ta hand om andra människor. Att man vill hjälpa och göra RÄTT för sig. Att de som är DUMMA får på tasken… HÄMND….men med finess…

Hur ska man agera när det finns människor som gör en illa rent känslomässigt? Hur ska man tänka? Jag önskar att jag bara skulle kunna lägga locket på, att bara ”skita i det”, men jag kan inte… Hela mitt inre, mitt huvud, min intuition bara skriker ut att det är fasen inte  rätt att behandla någon på det sättet och jag kan inte bara låta den andra personen få göra det, utan att veta konsekvenserna.

När kan man tänka ”hämndtankar” När får man göra det? Ska man göra det? Såklart inte, men alltså jag har gått från total lycka till ”WTF happend?” på mindre än 12 timmar… Locket på. Hur en person så hjärtlöst kan radera någon och något  som var sagt skulle vara ”livet och kärleken!” är för mig helt jättekonstigt och nästintill oförlåtligt. Svårt att förlåta någon som inte vågar kommunicera…

Så mina känslor som florerar runt måste läggas någonstans och återigen har jag min familj/vänner som väntar in mig, som lyfter mig och sen får jag höra att jag lyfter de, då blir jag helt alldeles berörd och rörd… ultimata bekräftelsen. Jag skriver mina ord här, vågar blotta mitt inre och står för det. Detta är ett stort steg för mig.

Ett flöde, en kommunikation att få processen framåt. Inte lägga locket på, inte helt kallt strunta i andras känslor utan man möter situationen för det är så man gör i livet, i mötet med andra människor, och främst om det är människor som man säger att man älskar…Jag fungerar inte så, jag kan inte radera en person bara sådär, funkar inte, fast ibland önskar jag att jag kunde.


Jag tänker, bearbetar, analyserar och det bästa är att jag inte får kommentaren ”sluta överanalysera, släpp bara” från min ”familj”, den kommentaren kommer bara från såna som inte känner MIG och de skiter jag i!

Nu blir det en kopp te, krypa upp i soffan och kolla in den där asgrymma CO Commander Captain Tom Chandler on ”The Last ship” IMDB och bli lite inspirerad…

 #Spotify #Foofighters #livetärnu #resdigeftervarjesmäll

Av Ann-Mari Svanberg - 2 juli 2016 11:32

Då har jag semester, 5 veckor, hur ska det gå?!? Känner viss oro inför dessa veckor. Det ska naturligtvis bli alldeles väldigt skönt att inte behöva sätta en klocka och inte behöva tänka jobb på ett tag. Ska dock sägas att en fördel med mitt jobb är att jag har haft några nedvarvande veckor, då jag är själv i min lilla korridor. Ganska behagligt faktiskt. Haft några elevbesök. Spelat högt på Spotify, rensat och slängt och låtit jobbet sakta men säkert placera sig i semestermood.


När det kommer till mig själv så är jag ganska nöjd med att lulla omkring och bara vara på semestern. Min vardag är ganska hektisk och min allra högsta önskan är att få tillbringa semestern utan dåligt samvete att jag inte hinner med, eller har råd att göra allt det där som ”alla andra gör”… osäker på om min dröm besannas fullt ut.


Det är när det kommer till ens barn man blir lite mer fundersam. Är vädret bra är det ”piece of cake”, men blir vädret lite sämre då kan det bli lite mer problematiskt. Den ena är jag inte speciellt oroad för, den andra lite mer. Får frågan dagligen ”Vad ska vi göra idag?” ”Vad ska vi göra i sommar?” Det där trycket över bröstet kommer smygande…det dåliga samvetet, att inte räcka till. FEM veckor, hur ska det gå? Ja, jag vet att ALLA känner sig så, att alla upplever sig otillräckliga, men nu utgår jag ifrån mig själv och det hjälper faktiskt inte mig att veta att det alltid finns någon annan som har det sämre. Låter det hemskt? Kanske, men det är min känsla och den är min…


Läser i tidningarna om barn som sitter framför sina datorer/mobiler etc och spelar. Jag och E var på IKEA igår och då såg jag tre ungar vid ett bord, alla med näsan nere i Ipads, föräldrarna satt bredvid med sina mobiler… Barnen gör ju vad vi gör… Tänkte då hur mina barn är och visst den ena spelar en del PS4, men han tillbringar dagligen flera timmar på fotbollsplanen och då kan jag känna att det är fullt okej.

Tänker även vidare på att mina barn är rätt bra på att ”ha tråkigt” så vi kommer överleva denna semester, men jag kommer stundtals känna stor frustration. Får tänka ”ignorera dåligt beteende”… ”Vad vill Du göra?” ”Vad kan du göra för att det ska bli roligare?” Lägga över ansvaret helt enkelt, för jag mäktar inte med att rodda runt mig själv och två tonåringar i fem veckor


Tur jag gillar att vakna tidigt. Att sitta ensam i soffan, skriva lite, dricka kaffe, tänka, reflektera över allt och inget. Lyssna på en ljudbok, se ett avsnitt av The X-files… Har precis sett säsongavslutningen av Game of Thrones….ojojoj… Barnen? De vill inte vakna än…orkar inte tjata, de har ju sommarlov   

Presentation


Nyfiken, skolkurator, innebandyledare,engagerad, tänkande, idrott, musik, relationer, barn, ledarskap, motivation, förutsättningar. Livet intresserar och livet är NU!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards