Ojoj, vardagen är här med full styrka… Huvudet är fullt av tankar och funderingar på allt och massa…

Gillar vardagen, gillar att komma igång med jobb, hämta matkassar på ICA (Halleluja!), innebandyträningarna, glosförhör på alla möjliga språk, inte hinna med att städa, planera tvätten efter fotbollsträningar och matcher. Vissa dagar är jag så innerligt trött, sådär så att tårarna bränner och klumpen i halsen ger diverse stresspåslag…Får jag då möjlighet att rensa hjärnan på gymmet, då reder sig det mesta, men om knät eller numera knäna och en jäkla krampklump i vänstra rumpmuskel smärtar, blir det extra motigt och tankarna tillsammans med kroppen skriker ”DU ÄR I SMÄRTA OCH ÄR TRÖTT!” Då gäller det att stå emot impulserna att bara ”ge upp”… då kämpar jag mig till garderoben, plockar fram träningskläderna och tänker… ”jag börjar med 5 min cykel och ser vad som händer…” Och det slår aldrig fel…varje gång när tidtagaren går över 5.01, då vill jag bara cykla mer, knät brukar säga ifrån vid 10 min, då byter jag till crosstrainern, där pallar knät en bra dag 5 min… och sen intervaller i roddmaskinen 5x1min. Efter det är det bara att köra rehabpass och den känslan i kroppen, i hjärnan är obeskrivbart skön.

Ett annat hett tips för själen är att bara prata med mina fantastiska barn kring det där runda köksbordet i köket samtidigt som middagsmaten äts. Där det just idag slutade med ett hysteriskt skrattanfall, för jisses vad mina barn är helt fantastiskt roliga, smarta och med en såndär underbar syskonkärlek, som gör att mitt hjärta smälter av kärlek. Sänder en tacksamhetskänsla till deras pappa som bidragit med massa omtanke och ovillkorlig kärlek som format de till intressanta, individuella och unika personligheter. (Med helt fantastiska drag från sin mamma, såklart)

Även om vardagen är som den är med alla vardagliga händelser kommer denna höst fyllas med diverse ickevardagliga avbrott, då i form av en ny livsresa som påbörjades förra helgen. Den största personliga utmaningen jag själv åsamkat mig, eller nä, tagit till mig. Våga gå rejält utanför min bekvämlighetzon. Efter den första delen kan jag bara konstatera att ”äntligen” har jag hittat ett sammanhang där mitt inre, mitt yrke…alla mina delar, alla typer av relationer/känslor/upplevelser kan få bli en helhet genom att tittas på bit för bit. Jag ser en ny dörr som öppnas, en ny väg att vandra och det är ashäftigt, skitläskigt, jobbigt, fantastiskt, utmanande, tröttande, uppiggande…

Min första ”uppgift” är att träna på att ”tacka mig själv, känna sympati för mig, för det är jag värd!” En svår uppgift, men jag får väl tänka som med träningen ”Gör det Ann-Mari, det BLIR bättre efteråt och dessutom ju oftare du gör det, så blir det till slut en vana, en god vana som gör att det inre tackar dig…” eller nåt…kanske…vet inte…men jag tänker försöka iallafall!

#Spotify #tänkatanken #vågatänka #heal #utmaning #kämpar 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Härdomdagen kom jag hem från jobbet och känslan av “nu orkar jag inte vara förälder mer” var oerhört stark. En vanlig dag på jobbet med möten av olika karaktärer, inget speciellt, inget ovanligt, inget utöver det vanliga, utan helt enkelt...

“Men mamma jag tycker det är mysig att bara vara med Dig! Kolla film och bara va…” Detta var det spontana svaret från ena tonåringen när jag undrade om det var trist att vi inte gjorde något “kul” på sportlovet. Känd...

Mitt tålamod prövas varje dag, i så många situationer att jag till slut inser att det handlar inte specifikt om “tålamod” utan det handlar om en livsstrategi som jag valt att ta till mig.   Idag fick jag använda dessa verktyg för att...

Jaha… år 2016 snart till ända, ännu ett år att lägga bakom sig. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta år. Det finns en mängd trista, märkliga, jobbiga, fantastiska, upplevelseberikade situationer som skett under detta sammant...

Ihärdighet. Kampvilja. Seghet. Envishet. Kämpaglöd. Fighting Spirit. Energi. Go. Jävlaranamma. Att resa sig upp efter varje smäll.   Denna sisu-inställning finns i mig, detta finska lynne, jag vet det. Ibland känns den lite långt bort, ibland ä...