Haft mina första semesterdagar och ja, det funkar rätt okej.  Förutom vissa inslag av otrevligt beteende bland div sk kompisar, men det får bli en annan dag. Idag har känslan varit någon annanstans. All over the place, men på en dark place.

Haft förmånen att hänga med vänner tre dagar i rad. Pratat om allt och inget… inre känslor som behöver ventileras. Hade i mitt ”förra” liv oerhört svårt att uttrycka mig verbalt för någon annan vad jag kände, eller jag hade en och ja, han lever inte längre. Jag har väl alltid varit den som har lyssnat och kunnat ta emot svåra känslomässiga situationer som människor omkring mig upplevt, men när det kom till mig själv…ujujuj, jobbigt… Nästan så jag skämdes, tyckte att det var kasst av mig att tycka synd om mig själv, att jag skulle ju minsann klara av allt, föräldralös vid 16 års ålder och sen dessutom blev man änka på det… Men nope, inte tycka synd om sig själv, det får man ju inte göra, finns ju alltid någon som har det värre!!!

Kollar just nu in en serie som heter ”Last ship” som handlar om ett virus som sprids runt jorden, massor dör, goda mot onda… Snygg kapten -  han den där Eric Dane/Dr McSteamy… Amerikanarna räddar världen. Gillar sånt där just nu… När man helt osjälviskt bara vill ta hand om andra människor. Att man vill hjälpa och göra RÄTT för sig. Att de som är DUMMA får på tasken… HÄMND….men med finess…

Hur ska man agera när det finns människor som gör en illa rent känslomässigt? Hur ska man tänka? Jag önskar att jag bara skulle kunna lägga locket på, att bara ”skita i det”, men jag kan inte… Hela mitt inre, mitt huvud, min intuition bara skriker ut att det är fasen inte  rätt att behandla någon på det sättet och jag kan inte bara låta den andra personen få göra det, utan att veta konsekvenserna.

När kan man tänka ”hämndtankar” När får man göra det? Ska man göra det? Såklart inte, men alltså jag har gått från total lycka till ”WTF happend?” på mindre än 12 timmar… Locket på. Hur en person så hjärtlöst kan radera någon och något  som var sagt skulle vara ”livet och kärleken!” är för mig helt jättekonstigt och nästintill oförlåtligt. Svårt att förlåta någon som inte vågar kommunicera…

Så mina känslor som florerar runt måste läggas någonstans och återigen har jag min familj/vänner som väntar in mig, som lyfter mig och sen får jag höra att jag lyfter de, då blir jag helt alldeles berörd och rörd… ultimata bekräftelsen. Jag skriver mina ord här, vågar blotta mitt inre och står för det. Detta är ett stort steg för mig.

Ett flöde, en kommunikation att få processen framåt. Inte lägga locket på, inte helt kallt strunta i andras känslor utan man möter situationen för det är så man gör i livet, i mötet med andra människor, och främst om det är människor som man säger att man älskar…Jag fungerar inte så, jag kan inte radera en person bara sådär, funkar inte, fast ibland önskar jag att jag kunde.

Jag tänker, bearbetar, analyserar och det bästa är att jag inte får kommentaren ”sluta överanalysera, släpp bara” från min ”familj”, den kommentaren kommer bara från såna som inte känner MIG och de skiter jag i!

Nu blir det en kopp te, krypa upp i soffan och kolla in den där asgrymma CO Commander Captain Tom Chandler on ”The Last ship” IMDB och bli lite inspirerad…

 #Spotify #Foofighters #livetärnu #resdigeftervarjesmäll