Mitt tålamod prövas varje dag, i så många situationer att jag till slut inser att det handlar inte specifikt om “tålamod” utan det handlar om en livsstrategi som jag valt att ta till mig.

Idag fick jag använda dessa verktyg för att få ett barn till skolan: coolmamma/kurator/motiveringscoach/servitris/chaufför
Mitt inre blev svart när jag ställde frågan “vad är det värsta som kan hända?” Då svaret blev “Att jag får “F” på det” Tårar väller fram. Försöker då få barnet att inse att skolan har ett visst ansvar att stötta och hjälpa barn att inte få “F”, hela ansvaret ligger inte på barnet. “Det känns inte så…” blir svaret… Och nej, jag sa inte “så ska du inte känna!”, för känner barnet det, så är det så.

Detta betygshets från tidig ålder gör mig vansinnig. En del tycker att det är bra att barnen får lära sig tidigt om vitsen av betygshets, om att tänka smart redan när man väljer språk på högstadiet, för detta kan senare ge meritpoäng på gymnasiet som sedan ska hjälpa dig in på universitetet… Detta ska man alltså tänka på i årskurs 6...WTF. Barn ska härdas, för att lära sig hur det blir sen…. Detta ihop med föräldrar som inte lär sina barn motstånd, att det faktiskt få vara lite jobbigt ibland, gör att många av våra ungar utvecklas stressymtom i tidig ålder.

Har två barn som i dagsläget stressar över skolan. Men jag är inte orolig, för dessa barn får känna på motstånd, får känna på “misslyckanden” och de kommer att överleva det.

Däremot är det svårt att som förälder att hävda sig mot en stor massa. Där det ställs höga krav i tidig ålder samtidigt som samhället idag är så jäkla egocentriskt! Man ska tänka på sig själv, utvecklas sig själv, få sin vilja igenom, ha rätt till enskild ditt och datt….

I dessa lägen känner jag mig ensam och jäkligt stridslysten. Förr i tiden, var jag en tvekande själ som ville tro det bästa om allt och alla. Det gör jag även idag, men med en skillnad, jag är oerhört kritisk i sinnet. Eller kanske inte bara kritisk, mer lyhörd, mer eftertänksam, mer inkännande och försöker ta till mig perspektiv som gör att jag kan få en helhetsbild över situationen. Jag måste det, för jag är ensam ansvarig för mitt liv och de jag ansvarar för och då behöver jag detta “tålamod”... Påminna mig om vissa mantran jag använder mig av…

Påverka det som kan påverkas. Stanna upp, känn in och tänk…”vad är det jag känner just nu, vilka olika val har jag, välj det som känns rätt för stunden.”

Jag tänker fortsätta mitt eviga tålamodsprövande liv med att se lösningar, bryta ihop och komma igen, vara ödmjuk gentemot uppgiften, låta mig ta plats i stora sammanhang. Vara en del av en helhet. För som mina barn påminner mig allt som oftast, att tillsammans löser vi massor. Som häromdagen när jag var ute en sväng och när jag kommer innanför dörren och hör hur båda mina barn sitter vid köksbordet, diskuterandes skolarbete så inser jag att “Fan jag är inte helt fel ute iaf… “ Har jag tjatat om att de ska göra sina läxor? Nejnej, jag jobbar inte så. Tror inte på belöningssystem eller bestraffningssystem. Däremot tror jag på att försöka skapa förutsättningar, att leda, att försöka påminna oss om att vi som enskilda individer fungerar rätt bra enskilt och vi fungerar väldigt bra ihop, blir enklare då. Att båda måste få finnas.

Hur vill vi ha det? Den meningen använder jag mig av ofta här hemma… Jag ser en fungerande relation som ett järnvägsspår. Det finns parallella rälsar som går framåt, och det finns “vad det nu heter”, som håller ihop rälsen… Hur vill jag ha det? Hur vill du ha det? Hur vill vi ha det?

  #Spotify #föräldraskap #tålamod

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Härdomdagen kom jag hem från jobbet och känslan av “nu orkar jag inte vara förälder mer” var oerhört stark. En vanlig dag på jobbet med möten av olika karaktärer, inget speciellt, inget ovanligt, inget utöver det vanliga, utan helt enkelt...

“Men mamma jag tycker det är mysig att bara vara med Dig! Kolla film och bara va…” Detta var det spontana svaret från ena tonåringen när jag undrade om det var trist att vi inte gjorde något “kul” på sportlovet. Känd...

Jaha… år 2016 snart till ända, ännu ett år att lägga bakom sig. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta år. Det finns en mängd trista, märkliga, jobbiga, fantastiska, upplevelseberikade situationer som skett under detta sammant...

Ihärdighet. Kampvilja. Seghet. Envishet. Kämpaglöd. Fighting Spirit. Energi. Go. Jävlaranamma. Att resa sig upp efter varje smäll.   Denna sisu-inställning finns i mig, detta finska lynne, jag vet det. Ibland känns den lite långt bort, ibland ä...

Att hitta en balans i det man gör är en oerhörd utmaning. Eller i alla fall för mig och jag kämpar dagligen med olika beslut över små, stora och ännu mindre saker, som på ett eller annat sätt kräver en viss tankeverksamhet. Under de senaste veckorn...