“Men mamma jag tycker det är mysig att bara vara med Dig! Kolla film och bara va…”

Detta var det spontana svaret från ena tonåringen när jag undrade om det var trist att vi inte gjorde något “kul” på sportlovet. Kände hur det där lilla unset av dåligt samvete jag burit inom mig, dunstade och bara försvann. Puh, skönt…

För de är lätt hänt att det där dåliga samvetet får fäste och man vill vända ut och in på sig för att hitta de allra roligaste upplevelserna för barnen då de har lov. Såklart är detta enbart mina upplevelser och mina egna reflektioner så när jag nu blev fylld av massa tankegångar och funderingar behövde jag “lägga” de någonstans och då blir det såhär. Jag håller fortfarande på med mina utmaningar om hur jag vill leva och möta livet. Att våga uttrycka “mina” tankar för andra är fortfarande en stor del av min livsutmaning. Tacksam för pepp från olika håll...

Så detta med att barnen har lov är något som syns i de sociala medierna, såsom Facebook och Instagram. Kände hur irritationen stegrade och jag kände mig väldigt kass, fattig, missanpassad ju mer jag scrollade i dessa flöden av vinterlandskap, alptoppar, svenska fjäll, norska fjäll, gnistrande snöklädda träd som skriker friskhet, natur, sport, lyckliga familjer i fina söta stugor med öppna brasor. Orkade till slut inte med mig själv, så jag la ner….

Frågade då mina barn om de tycker att deras liv är “fattigt” på upplevelser? Upptäcker då att förväntningarna på att deras liv ska vara rika på upplevelser ligger på mig och inte dem.

Men, mamma, vi gör väl massa saker som är roliga? Du är med på innebandyn hela tiden och engagerar dig. Du är rolig och knäpp som kan göra småsaker till roligheter. Att sova i ett klassrum med ett härligt gäng 13:åringar kan tydligen vara en rolig upplevelse för en 15 åring? Att hänga med varandra oavsett om det är i en skidbacke, framför en brasa, eller som nu i varsin ände av soffan med datorer i knäna är givande på olika sätt. Hon skriver nån filmrecension, jag skriver mina irriterande tankar som far runt i skallen men vi sitter ihop.

Inser att visst fan vill jag oxå kunna åka iväg på härlig semester men det går inte alla lov. Jag är sådär tydlig mot mina barn och säger helt enkelt, “att det finns inga pengar för det.” Är man ensamstående med två tonåringar och jobbar kommunalt då finns det liksom inte inom ramen med större utsvävningar flera gånger på ett år.

På sätt och vis är jag lite tacksam att jag alltid fått kämpa, så mina “stackars” barn får stå ut med mina vardagliga knäppa utsvävningar och är inte vana vid större utsvävningar.
Så när en bästa kompis och hans barn drar med Anton till ett Äventyrsbad med övernattning på hotell, så blir jag så jäkla tacksam att mitt hjärta värker.
När en annan bästa kompis vill “låna” min dotter för en fika, för vi tillhör “den förlängda familjen” då tåras mina ögon.
Det som gör mig allra gladast är att båda mina barn uppskattar det på ett ärligt plan och då känner jag mig stolt, men fan det där dåliga samvetet gnager ändå. Så jag får väl undvika vissa flöden, känna ett visst “antiallt” för en stund, för jag vet ju också att det går över och sen är jag faktiskt genuint glad för alla mina vänner som är iväg på härliga skidupplevelser att de har möjlighet att göra det, för då blir de glada och då blir ju jag glad.

Och när jag tänker efter kan jag ju fan inte åka skidor ändå, för det #jävlaknät fortsätter att göra ont på knepigt sätt och jag tror att min världsbästa fysioterapeut skulle få ett sammanbrott på mig mig om jag ens nämnde “skidåkning…”

#sportlovmyass #sportlov #gårbraändå #ensamföräldertilltonåringar