Härdomdagen kom jag hem från jobbet och känslan av “nu orkar jag inte vara förälder mer” var oerhört stark.

En vanlig dag på jobbet med möten av olika karaktärer, inget speciellt, inget ovanligt, inget utöver det vanliga, utan helt enkelt en vanlig sketen dag på jobbet. Har min omställningstid i bilen där jag släpper jobbet och ska gå in i den där ömma “modersrollen”. En sväng in på ICA för sådana där middagsatteraljer som helst ska sluta i att “nån” = “ömma modern” fixar till en smaskig middag. Sen kom jag på...just ja, tvättstugan med sina tvättmaskiner som ska fyllas med härlig smutstvätt, undra om “nån” har sorterat tvätten? Kör ner i garaget 16.50, tvättstugetiden är 17.00 Släpar upp matkassar och öppnar dörren, snubblar på den jävla posten som ligger innanför dörren…

I soffan ligger tonåring nr 1 och glor in i sin mobil och är sååååååå trött. Ut i köket och lassar in grejer i diverse skåp. Tar itu med att sortera tvätt från hemmets 4 tvättkorgar. Går in i tonåring 2:s rum, där kläderna ligger överallt utom i tvättkorgen, tonåring 2 ligger i sin säng och glor in i sin mobil. Muttrar nåt om “jag är så jääääävla trött!” Jag tar några djupa andetag och kör mitt race. Tvätthögarna sorteras och därefter svider jag smidigt om till träningskläder, för jag behöver/måste rehabträna mitt knä, för annars gör det mer än ont i var det gör just nu.

Så iklädd träningskläder, IKEA-kassar fyllda med smutskläder på väg ut ur mitt väldigt välstädade hem kommer en tonåring luffsande och frågar “vad blir det för mat?”

Tar ett djupt andetag och säger “det blir pasta med baconsås”.

Slänger in tvätten i de två maskinerna, klockan är ca 17.15, vilket är okej, för jag har bara 3 maskiner. Halleluja för närheten till mitt gym, sitter på cykeln ca 17.20 Ahhhhhhh, äntligen lite tid för egenreflektion som innebär “orkar inte tänka en tanke, utan bara lyssna på hög musik”. Då ringer tonåringen och muttrar nåt om “när kommer du hem, när är du klar?”. I det läget blir jag helt slut, dränerad, avtrubbad, tårar kommer i ögonen… Säger nåt om “jag ska bara träna klart, fixa tvätten och sen kommer jag hem”.
KÄMPAR igenom rehabprogrammet och kan ändå känna en viss tillfredsställelse när jag går in i tvättstugan för att genast bli helt nedtryckt igen, för jag har glömt trycka igång den ena maskinen….Men tänker med tårar i ögonen “vilken tur att jag bara skulle ha tre tvättar, så då kör jag bara omvänt”

Kommer in i det ytterst pedantrena hemmet och möts av ett högljudt kaos. De två tonåringarna har nån brottningsmatch i soffan och de låter…. Halleluja för Spotify, stoppar lurarna i öronen och drar på musik. Ut i köket, fixar med pastasås och pasta. Medans det puttrar blir det en snabbdusch och eftersvetten blir en härlig upplevelse.

Får två sura tonåringar till köksbordet och det blir någon form avrapportering om dagen. Skolan har varit okej, fast det är visst ett prov snart och jag får nog F….etc.

Just ja, tvättstugan...fixar med den, upp igen och visst fan, disken…”nån” har inte plockat undan...Tar ett djupt andetag och fixar… Med en kopp te i handen kraschlandar jag i soffan och drar igång ett avsnitt av “Blacklist”, Fan för Viaplay som inte kan ha som Netflix med olika användare… Väl hittat rätt avsnitt, sippar på mitt numera inte så varma te och kommer på “helvete, tvätten måste hämtas”. Sitter i pyjamas, raggsockar på och alldeles helt oändligt trött på att fixa mer. Då tittar min ena tonåring på mig och säger helt lugnt “men mamma, jag kan hämta tvätten!”  Får dåligt samvete, hur det nu är möjligt...öhhhh….dum i huvudet kanske?!? Men inser att jag måste svälja det dåliga samvetet och låta det ske. “Och mamma, jag kan fixa en ny kopp te till dig när jag kommit upp!”

Kryper ner under filten i soffan och glor på Blacklist, helt slut i kropp och själ.

En dag i mitt liv, inte en helt ovanlig dag, utan en ganska vanlig dag. Just nu är jag lite trött på att vara förälder. En del kan tycka att jag “måste” få mina barn att hjälpa till mer. Den ena hjälper till så ofta det går, den andra inte så mkt. Men jag väljer bort vissa fighter, vill få de att inse att “vi bor ihop, hur vill vi ha det? Hur kan vi göra?” Ena stunden är alla överens, medans i nästa hör man orden mellan tonåringarna “jag hatar dig extremt mycket”.

Så just nu avundas jag alla varannanvecka/helg föräldrar som kan ha sin egna reflektionstid och hitta sig själv blablabla när barnen är hos den andra föräldern.

Japp just nu låter jag bitter och så är det. Jag är stundtals trött på att vara den enda föräldern för mina barn. Självklart har jag människor runt omkring mig som mer än gärna vill ställa upp och hjälpa till, men när man står där i hallen med matkassar, tvätt ska tvättas, middag ska lagas då är det jag den ömma modern som styr skeppet..

Så individer som känner behov av att gnälla om att de inte har tid med träning, eller inte har någon egentid, (Vad fan är “egentid”? Blir ett annat inlägg), eller inte hittat sig själv för man måste ta hand om allt, vänd er inte till mig en dag som denna...En annan dag är ni välkomna, men inte idag, för idag är jag TRÖTT på att vara FÖRÄLDER!

#förälder #kämpar #trött 

“Men mamma jag tycker det är mysig att bara vara med Dig! Kolla film och bara va…”

Detta var det spontana svaret från ena tonåringen när jag undrade om det var trist att vi inte gjorde något “kul” på sportlovet. Kände hur det där lilla unset av dåligt samvete jag burit inom mig, dunstade och bara försvann. Puh, skönt…

För de är lätt hänt att det där dåliga samvetet får fäste och man vill vända ut och in på sig för att hitta de allra roligaste upplevelserna för barnen då de har lov. Såklart är detta enbart mina upplevelser och mina egna reflektioner så när jag nu blev fylld av massa tankegångar och funderingar behövde jag “lägga” de någonstans och då blir det såhär. Jag håller fortfarande på med mina utmaningar om hur jag vill leva och möta livet. Att våga uttrycka “mina” tankar för andra är fortfarande en stor del av min livsutmaning. Tacksam för pepp från olika håll...

Så detta med att barnen har lov är något som syns i de sociala medierna, såsom Facebook och Instagram. Kände hur irritationen stegrade och jag kände mig väldigt kass, fattig, missanpassad ju mer jag scrollade i dessa flöden av vinterlandskap, alptoppar, svenska fjäll, norska fjäll, gnistrande snöklädda träd som skriker friskhet, natur, sport, lyckliga familjer i fina söta stugor med öppna brasor. Orkade till slut inte med mig själv, så jag la ner….

Frågade då mina barn om de tycker att deras liv är “fattigt” på upplevelser? Upptäcker då att förväntningarna på att deras liv ska vara rika på upplevelser ligger på mig och inte dem.

Men, mamma, vi gör väl massa saker som är roliga? Du är med på innebandyn hela tiden och engagerar dig. Du är rolig och knäpp som kan göra småsaker till roligheter. Att sova i ett klassrum med ett härligt gäng 13:åringar kan tydligen vara en rolig upplevelse för en 15 åring? Att hänga med varandra oavsett om det är i en skidbacke, framför en brasa, eller som nu i varsin ände av soffan med datorer i knäna är givande på olika sätt. Hon skriver nån filmrecension, jag skriver mina irriterande tankar som far runt i skallen men vi sitter ihop.

Inser att visst fan vill jag oxå kunna åka iväg på härlig semester men det går inte alla lov. Jag är sådär tydlig mot mina barn och säger helt enkelt, “att det finns inga pengar för det.” Är man ensamstående med två tonåringar och jobbar kommunalt då finns det liksom inte inom ramen med större utsvävningar flera gånger på ett år.

På sätt och vis är jag lite tacksam att jag alltid fått kämpa, så mina “stackars” barn får stå ut med mina vardagliga knäppa utsvävningar och är inte vana vid större utsvävningar.
Så när en bästa kompis och hans barn drar med Anton till ett Äventyrsbad med övernattning på hotell, så blir jag så jäkla tacksam att mitt hjärta värker.
När en annan bästa kompis vill “låna” min dotter för en fika, för vi tillhör “den förlängda familjen” då tåras mina ögon.
Det som gör mig allra gladast är att båda mina barn uppskattar det på ett ärligt plan och då känner jag mig stolt, men fan det där dåliga samvetet gnager ändå. Så jag får väl undvika vissa flöden, känna ett visst “antiallt” för en stund, för jag vet ju också att det går över och sen är jag faktiskt genuint glad för alla mina vänner som är iväg på härliga skidupplevelser att de har möjlighet att göra det, för då blir de glada och då blir ju jag glad.

Och när jag tänker efter kan jag ju fan inte åka skidor ändå, för det #jävlaknät fortsätter att göra ont på knepigt sätt och jag tror att min världsbästa fysioterapeut skulle få ett sammanbrott på mig mig om jag ens nämnde “skidåkning…”

#sportlovmyass #sportlov #gårbraändå #ensamföräldertilltonåringar 

Mitt tålamod prövas varje dag, i så många situationer att jag till slut inser att det handlar inte specifikt om “tålamod” utan det handlar om en livsstrategi som jag valt att ta till mig.

Idag fick jag använda dessa verktyg för att få ett barn till skolan: coolmamma/kurator/motiveringscoach/servitris/chaufför
Mitt inre blev svart när jag ställde frågan “vad är det värsta som kan hända?” Då svaret blev “Att jag får “F” på det” Tårar väller fram. Försöker då få barnet att inse att skolan har ett visst ansvar att stötta och hjälpa barn att inte få “F”, hela ansvaret ligger inte på barnet. “Det känns inte så…” blir svaret… Och nej, jag sa inte “så ska du inte känna!”, för känner barnet det, så är det så.

Detta betygshets från tidig ålder gör mig vansinnig. En del tycker att det är bra att barnen får lära sig tidigt om vitsen av betygshets, om att tänka smart redan när man väljer språk på högstadiet, för detta kan senare ge meritpoäng på gymnasiet som sedan ska hjälpa dig in på universitetet… Detta ska man alltså tänka på i årskurs 6...WTF. Barn ska härdas, för att lära sig hur det blir sen…. Detta ihop med föräldrar som inte lär sina barn motstånd, att det faktiskt få vara lite jobbigt ibland, gör att många av våra ungar utvecklas stressymtom i tidig ålder.

Har två barn som i dagsläget stressar över skolan. Men jag är inte orolig, för dessa barn får känna på motstånd, får känna på “misslyckanden” och de kommer att överleva det.

Däremot är det svårt att som förälder att hävda sig mot en stor massa. Där det ställs höga krav i tidig ålder samtidigt som samhället idag är så jäkla egocentriskt! Man ska tänka på sig själv, utvecklas sig själv, få sin vilja igenom, ha rätt till enskild ditt och datt….

I dessa lägen känner jag mig ensam och jäkligt stridslysten. Förr i tiden, var jag en tvekande själ som ville tro det bästa om allt och alla. Det gör jag även idag, men med en skillnad, jag är oerhört kritisk i sinnet. Eller kanske inte bara kritisk, mer lyhörd, mer eftertänksam, mer inkännande och försöker ta till mig perspektiv som gör att jag kan få en helhetsbild över situationen. Jag måste det, för jag är ensam ansvarig för mitt liv och de jag ansvarar för och då behöver jag detta “tålamod”... Påminna mig om vissa mantran jag använder mig av…

Påverka det som kan påverkas. Stanna upp, känn in och tänk…”vad är det jag känner just nu, vilka olika val har jag, välj det som känns rätt för stunden.”

Jag tänker fortsätta mitt eviga tålamodsprövande liv med att se lösningar, bryta ihop och komma igen, vara ödmjuk gentemot uppgiften, låta mig ta plats i stora sammanhang. Vara en del av en helhet. För som mina barn påminner mig allt som oftast, att tillsammans löser vi massor. Som häromdagen när jag var ute en sväng och när jag kommer innanför dörren och hör hur båda mina barn sitter vid köksbordet, diskuterandes skolarbete så inser jag att “Fan jag är inte helt fel ute iaf… “ Har jag tjatat om att de ska göra sina läxor? Nejnej, jag jobbar inte så. Tror inte på belöningssystem eller bestraffningssystem. Däremot tror jag på att försöka skapa förutsättningar, att leda, att försöka påminna oss om att vi som enskilda individer fungerar rätt bra enskilt och vi fungerar väldigt bra ihop, blir enklare då. Att båda måste få finnas.

Hur vill vi ha det? Den meningen använder jag mig av ofta här hemma… Jag ser en fungerande relation som ett järnvägsspår. Det finns parallella rälsar som går framåt, och det finns “vad det nu heter”, som håller ihop rälsen… Hur vill jag ha det? Hur vill du ha det? Hur vill vi ha det?

  #Spotify #föräldraskap #tålamod