Ovanligt ickenervös sitter jag med datorn i knät och kollar in Källström och gänget när de ska försöka eller nja, måste slå Irland i sin första EMmatch. Tror att det är så många andra som är så nervösa att jag orkar inte…

Fotboll, denna sport som så många människor engagerar sig i. Tycker och tänker, reflekterar, analyserar, kritiserar, dömer men i slutändan handlar det om kärlek för en idrott. Dessvärre upplever jag hur denna sport är ganska hatisk många gånger och det gör mig orolig.

Jag går på IFK Göteborgs hemmamatcher med min storebror. Sonen har fått frågan miljoner gånger om han också vill följa med, men han vill inte. Har tänkt mkt på det, han som älskar fotboll, han som har stenkoll på allt och alla spelare, han som tittar på matcher som går i repris (Tivot är snart full). Har försökt locka med Young fellows, men nope iskallt intresse. Då jag tänker så vansinnigt mycket (får ofta höra det…) och analyserar och reflekterar, så började jag göra det lite mer ingående på IFK:s matcher på Gamla Ullevi.

Män, finns säkert en och annan kvinna som skriker, men det är MÄN som beter sig och de står och skriker ”jävla domare” ”Är du dum i huvudet?!?” ”Faaaaan, vad gör ni!?! Ni suuuuger!” På sitt lag, det lag man hyllar med att stå och sjunga så vackert till ”Snart skiner Poseidon” när de marscherar in. Håller sina halsdukar stolt och härligt vackert! Det laget man ska heja på, supporta och vara den 12:e spelaren som stöttar sitt lag hela tiden. Så mycket hat. Hemmaklacken skanderar ”hata hata AIK” Varför kan man inte bara heja på sitt lag? De unga killar och tjejer som står nedanför Kommandobryggan på Young Fellows, gör ju som de där uppe gör. Det är ingen stor chock att barn och unga gör som vi vuxna gör, de lyssnar inte på vad vi säger, de ser hur vi agerar och hur vi låter.

När jag så igår var på sonens fotbollsmatch, får jag höra om att det tidigare under dagen varit en match med killar födda P04 eller om det var P06, spelar ingen roll, barn helt enkelt. Där spelarna sprungit omkring och skrikit hora och andra skällsord och ledarna inte gjorde något alls.
Läser sen i GP om en juniormatch där ledaren hade skrikit återigen det där ordet ”hora” utåt plan mot spelare och ledare. Den matchen fick avbrytas

Domare som får utstå hatet… Unga domare som är i början på sin karriär, hör hemskheter från vuxna människor. Har pratat med en hel del domare, men då inom innebandyn, men de upplever samma sak. Föräldrar och ledare som inte kan bete sig… Så undrar vi varför barn idag har knepig attityd och faktiskt i en del fall oerhört respektlösa?

En spelare fick gult kort igår (då blir man utvisad i 5 min), jag frågade varför. ”Den andra spelaren kallade mig hora och jag frågade varför han gjorde det?!” Domaren hörde inte första delen utan bara andra, så han åkte ut, den andra spelaren såg nöjd ut. Killen tog sitt gula kort utan att diskutera, han bara gick av, domaren dömer, simple as that!
Trist attityd på plan är något jag märker av mer och mer.  Sonen berättar allt som oftast om hur spelare kallar honom hora, eller andra svärord ute på plan. Har vid några tillfällen försökt prata med motståndarnas ledare, för jag anser att det är ledarna som ska ta tag i sådana saker. Har då möts av ”jamen i stridens hetta säger man saker som man kanske egentligen inte menar…” Ääää nähä…då tycker jag att ni bör jobba med era killar (nu är det killar jag möter) och hur man uttrycker sig i stridens hetta, för jag tycker inte att ”hora” är ett sånt bra ord att använda.

Läste en oerhört bra bok av Johan Fallby ”Gör det bättre själv om du kan!”

http://www.fallby.eu/

Läs den, oerhört bra och enkel i sin konstruktion med klockren analys och tips på hur man ska bete sig. Kan tyckas självklart för många, men inte för alla.

Är ju lite smått intresserad av mänskligt beteende och hur man beter sig mot varandra i denna ganska aggressiva värld. Där vi ser hur sk fotbollssupportrar slåss på gatorna under EM i Frankrike. Där ryssar slåss mot engelsmän inne på läktaren, och en rysk minister efteråt säger att det var överdrivet alltihop. Hur kommer det sig att vi hatar varandra så mycket? Kan vi inte bara spela fotboll?

Men vänta lite nu, kan vi inte bara backa tillbaka till grunderna? Vad är det som gör att vi gillar fotboll, innebandy, idrott överhuvudtaget? Kan vi inte bara känna glädjen? Visst förluster är tunga och visst man får bli sur och arg, men va fan det är en sport, känn glädje för andra människor för det är där vi brister. Att vi inte kan känna glädje när andra är bättre, eller när de lyckas? Nä, istället ska vi hata motståndarna, häckla de och när vårt lag har det kämpigt på plan då skriker vi att de suger eller att det är domarens fel! Är vi så egoistiska?

Jag tänker i alla fall fortsätta känna glädje för andras vinster, trösta mina boys när de förlorar, peppa dem när hjärnspökena kommer farande, visa de glädjen i sin sport. Få de att respektera sina motståndare, domaren, ledare, publiken men även sig själva. För det är vid förluster man ser de riktigt stora idrottsmännen som tröstar sina medspelare, bryter ihop tillsammans men sen när vi har lämnat omklädningsrummet kommer leendena tillbaka och man ser fram emot nästa match.

Jag kan inte säga att jag aldrig kommer att ropa på en domare… Gjorde det igår, då en spelare hoppade in med dobbarna mot målvakten och domaren agerade inte. Då hasplade det ur mig ”Farligt spel!” högt och ljudligt… Gör

detta sällan, typ en gång per säsong max, men jag vet en gång för mycket.

Men hur kommer det sig då att sonen inte vill gå på IFK:s hemmamatcher? Jag tror det har att göra med hur vuxna människor skriker ut massa hat, könsord, skällsord och annat hatiskt mot spelarna på plan, en plan som han själv en gång hoppas kunna spela på. Han kanske inte vill höra vad som sägs på läktaren? Jag vet att jag håller på tröttna i alla fall… 

I skrivande stund står det 1-1 i en match som vi måste vinna... Eller ja bör iallafall... Heja Sverige!

Må väl, ta hand om varandra!

Precis hemkommen efter en härlig kväll/natt/morgon hos killarna. Barnen är som syskon, känt varandra hela livet. Att sedan stora S är en klippa i mitt liv, är jag för evigt tacksam. Det bubblas, pratas, kivas, fixas mat, lagas paj, äts godis, spelas innebandy, kollas fotboll, alla är med, alla får plats. Känner mig så innerligt tacksam att jag och mina barn är en del av killarna S liv, att de är en del av vår familj. Hos de får mina barn höra om deras pappa Ulf, historier om när han växte upp, hur han gjorde tokigheter eller hur alltid så egoistiskt roffade åt sig all vaniljsås när det vankades paj... Där får deras pappa vara levande... han glöms inte bort, utan han värdesätts på ett fint och naturligt sätt, så innerligt tacksam.

Men då mitt knä värker, citodonet inte riktigt fixar bort smärtan, så kommer känslorna krypande och jag ska ju numera låta de få komma fram och få ta plats, sätta ord på de, eller försöka.

Då vandrar mina tankar till mina egna förluster av föräldrar och då blir jag lite grinfärdig... 

Jag förlorade mina föräldrar när jag var ung. När jag var lika gammal som E blir på onsdag, 15 år, dog min mamma, som var 41 år... Att det är precis samma ålderskillnad på mig och E som det var mellan mig och min mamma, var något som slog mig på bussresan hem från Köpenhamn tidigare i år, där jag och E upplevt Halsey på Konserthuset.  

Så nu när jag hör henne hålla på och fixa och greja i köket kommer tårarna... Så gammal som jag är nu var min mamma när hon dog. Jag var lika gammal som hon som är i köket blir i nästa vecka. Blir lite överväldigad av känslor. Är trött, citodonen har inte kicka in än, så tårarna kommer. Men så hör jag hur hon drar igång sitt favoband 5sos och låten "She looks so perfect"... på #Spotify och känner att "shit hon är perfekt med alla sina grejer..." och hur hon alltid vill, som sin pappa, möta alla människor, se de, visa ödmjukhet och respket för allas intressen. 

Inser då att hon kommer att fixa det mesta i sitt liv, för vi har så många fina människor omkring oss, vi ska

bara, eller snarar "jag" ska låta de vara delaktiga i vår familj.

Lite smått grinfärdig...men tacksam... ligger jag här med mitt jävla knä i högläge diggar till 5SOS och hör hur hon pular och fixar, min älskade dotter... Senare i em blir det fotbollsmatch. Idrotten och dess underbara effekter :) 

Att pappa dog året senare, får bli i en annan granskning av mitt inre som kommer avhandlas...

Må väl, ta hand om varandra... kärlek och snällhet är riktigt bra grejer...

Efter en hyfsad natt (halleluja för citodon) vaknade jag och kände att "japp, då var det lördag, upp och börja!" Haltade ut i vardagsrummet, sorterade tvätten i sina högar, tog IKEA-kassarna och gick sakta ner till tvättstugan. E hade lovat att hjälpa och det hade hon gjort om jag väckt henne.

Började väcka A som skulle iväg på en heldag med fotbollen, Lunden ÖBK på Överåsvallen... Slutade ändå med att jag fick köra upp honom, för han hittade inga shorts (för de var ju i tvättmaskinen) och det blev panik... Hittade en lösning (är bra på lösningar) ett par shorts från min garderob och det stod ju Stanno på dem...

Är som sagt beordrad högläge och vila med mitt knä, vilket inte är helt lätt med en smått stundtals egocentrisk snart 13:åring som tror att världen kretsar kring honom. Det svajar hela tiden. 

Men då har vi trygga E som lugnt och sansat fixar frukost och hänger i soffan och kollar TV4 morgon. Hon inväntar Marcus Oscarsson... Jaha...hur kommer det sig? "Han förklarar politik så man fattar och det är ju rätt intressant." Då visar det sig att hon kollar in Marcus ganska ofta :) Blir glad och härligt inspirerad av min dotter. 

(Sen blev även hon lite hispig när jag bad henne gå och hämta tvätten i tvättstugan, för hon "skulle ju faktiskt gå och duscha och träffa en kompis om 1,5 timme..." Mmm det tar max 7 min att hämta tvätten...hon hämtade tvätten och sa förlåt..) E är min inspiration, underbara tonåring, med alldels för mkt kontakt med sina känslor och andras. Att hon vill ha med MIG på konsert för hon tycker att jag är rolig, då blir jag stolt och överväldigad. Är så tacksam! 

"Jet Black heart" från senaste konserten med 5 seconds of summer... då grinade vi båda två

Förebilder är bra och man kan hitta de överallt, såna man känner på riktigt, eller såna man känner på avstånd. Det är bra med förebilder. Är glad att min dotter kan hitta inspirerande personer. Blir hon inspirerad, blir jag inspirerad och det blir som ringar på vattnet...inspiriation sprider sig. 

Sitter med knät i högläge och kollar fotboll med barnen. Sonen är då fotbollstokig och kan alldeles för mkt om typ alla spelare som är på plan. Dottern är måttligt intresserad, men hon har ett hjärta av guld och hon intresserar sig för hon vet att fotboll är ett intresse hos både mig och A. Hon har laddat ner appar som handlar om fotboll, hon kollar in matcher med oss, hon läser på och allt för att visa ödmjukhet för vad vi är intresserad av. 

Jag brukar säga att jag har det bästa av alla världar. Med sonen A har jag idrotten, där fotboll och innebandy är de stora sporterna. Med dottern E har jag konsertupplevelser,teater, dans, TV-serier och filmer. Hon är en Marvelfreak vilket är helt underbart. A hänger med på E:s saker och E hänger med på A:s... Hur blir det så? Att syskon intresserar sig så för varandras liv? Ja, mycket tror jag beror på att allas intressen får ta plats. Jag visar hyfsat lika intresse åt bådas intressen, vilket inte är så svårt eftersom jag delar det med de. 

Sen tror jag oxå att pga att deras pappa dog för snart 4 år sen har svetsat de samman på ett sätt jag inte behöver förstå, utan bara acceptera. De kan verkliga skrika, gapa och bråka ordentligt, men när det väl gäller så finns de där för varandra. Som idag, när A somnade i soffan, då lyfter E upp honom och bär in honom, som det vore det mest naturliga i hela världen... Hon fyller 15, han 13... 

I lördags upplevde jag något som ganska många upplevde, Håkan på Ullevi. Ärligt är jag ingen supderduper Håkanfan, men jag känner starkt för hans engagemang och hans låtar betyder ofantligt mycket för så många människor och det inger respekt i min värld. 

Men de senaste två veckorna har mitt liv gått från relativt lycklig och nöjd med tillvaron till att bli helt sänkt. Ett hjärtat som varit låst under många år pga död make som öppnats och släppt in, men där trycket inte höll och hjärtat tog sig en törn. Håkans låt "Din tid kommer" har då blivit min mantralåt i allt. Sen då i tisdags drabbades jag av att mitt "jävlaknä" svullnade upp utan anledning, så två dagar på akuten med blodtömning av knät och prover som togs. 

Mitt i allt har jag mina vänner som numera är en del av vår familj... Min snart 15:åriga dotter brukar säga att vår familj inte riktigt ser ut som andras. För i vår familj kan man vara en medlem utan att vara släkt. Vi definierar familj på ett annat sätt helt enkelt. Min son snart 13 år kallar några av sina kompisar för kusiner, för "mamma dom är liksom mer än kompisar, de är familj!"

Just ja, Håkan sjunger till mig... I lördags när Håkan sjöng "Res dig efter varje smäll. Du har en ängel på din axel. Din tid kommer." och min dotter kramade mig medan tårarna rann utmed mina kinder så kände jag en helt fantastisk känsla. Hur många smällar jag än är med om, så reser jag mig, igen och igen och igen. Hur är det möjligt?

När jag tänker på mitt liv, när jag i ett samtal med en psykolog berättade om mitt liv och jag ser på henne att hon blir helt förvånad över vad jag varit med om, börjar jag inse att ofta väljer jag att inte berätta om vilka förluster eller smällar jag råkat på, för det låter nästan påhittat. Men mitt liv är inte påhittat, det är mitt liv.

När jag satte mig i bilen för att åka från vårdcentralen till ortopedakuten, gråten i ögonen, för att jag för andra dagen i rad skulle få sitta ett gäng timmar på akuten började P3 spela den där låten igen.... Den när Håkan sjunger för mig... #Spotify 

Idag är det förövrigt 16 år sen jag gifte mig med Ulf...min man som dog 6 november 2012...

Hej, jag heter Ann-Mari och jag har ett behov av att ventilera mina ord och meningar och min dotter tyckte att blogga vore passande för mig...41 år gammal och med massa intressen, men mest handlar det om livet. Ett liv som är här nu, men som påverkas av vad som hänt tidigare i livet. 

Så får vi se vad detta leder någonstans...