Ovanligt ickenervös sitter jag med datorn i knät och kollar in Källström och gänget när de ska försöka eller nja, måste slå Irland i sin första EMmatch. Tror att det är så många andra som är så nervösa att jag orkar inte…

Fotboll, denna sport som så många människor engagerar sig i. Tycker och tänker, reflekterar, analyserar, kritiserar, dömer men i slutändan handlar det om kärlek för en idrott. Dessvärre upplever jag hur denna sport är ganska hatisk många gånger och det gör mig orolig.

Jag går på IFK Göteborgs hemmamatcher med min storebror. Sonen har fått frågan miljoner gånger om han också vill följa med, men han vill inte. Har tänkt mkt på det, han som älskar fotboll, han som har stenkoll på allt och alla spelare, han som tittar på matcher som går i repris (Tivot är snart full). Har försökt locka med Young fellows, men nope iskallt intresse. Då jag tänker så vansinnigt mycket (får ofta höra det…) och analyserar och reflekterar, så började jag göra det lite mer ingående på IFK:s matcher på Gamla Ullevi.

Män, finns säkert en och annan kvinna som skriker, men det är MÄN som beter sig och de står och skriker ”jävla domare” ”Är du dum i huvudet?!?” ”Faaaaan, vad gör ni!?! Ni suuuuger!” På sitt lag, det lag man hyllar med att stå och sjunga så vackert till ”Snart skiner Poseidon” när de marscherar in. Håller sina halsdukar stolt och härligt vackert! Det laget man ska heja på, supporta och vara den 12:e spelaren som stöttar sitt lag hela tiden. Så mycket hat. Hemmaklacken skanderar ”hata hata AIK” Varför kan man inte bara heja på sitt lag? De unga killar och tjejer som står nedanför Kommandobryggan på Young Fellows, gör ju som de där uppe gör. Det är ingen stor chock att barn och unga gör som vi vuxna gör, de lyssnar inte på vad vi säger, de ser hur vi agerar och hur vi låter.

När jag så igår var på sonens fotbollsmatch, får jag höra om att det tidigare under dagen varit en match med killar födda P04 eller om det var P06, spelar ingen roll, barn helt enkelt. Där spelarna sprungit omkring och skrikit hora och andra skällsord och ledarna inte gjorde något alls.
Läser sen i GP om en juniormatch där ledaren hade skrikit återigen det där ordet ”hora” utåt plan mot spelare och ledare. Den matchen fick avbrytas

Domare som får utstå hatet… Unga domare som är i början på sin karriär, hör hemskheter från vuxna människor. Har pratat med en hel del domare, men då inom innebandyn, men de upplever samma sak. Föräldrar och ledare som inte kan bete sig… Så undrar vi varför barn idag har knepig attityd och faktiskt i en del fall oerhört respektlösa?

En spelare fick gult kort igår (då blir man utvisad i 5 min), jag frågade varför. ”Den andra spelaren kallade mig hora och jag frågade varför han gjorde det?!” Domaren hörde inte första delen utan bara andra, så han åkte ut, den andra spelaren såg nöjd ut. Killen tog sitt gula kort utan att diskutera, han bara gick av, domaren dömer, simple as that!
Trist attityd på plan är något jag märker av mer och mer.  Sonen berättar allt som oftast om hur spelare kallar honom hora, eller andra svärord ute på plan. Har vid några tillfällen försökt prata med motståndarnas ledare, för jag anser att det är ledarna som ska ta tag i sådana saker. Har då möts av ”jamen i stridens hetta säger man saker som man kanske egentligen inte menar…” Ääää nähä…då tycker jag att ni bör jobba med era killar (nu är det killar jag möter) och hur man uttrycker sig i stridens hetta, för jag tycker inte att ”hora” är ett sånt bra ord att använda.

Läste en oerhört bra bok av Johan Fallby ”Gör det bättre själv om du kan!”

http://www.fallby.eu/

Läs den, oerhört bra och enkel i sin konstruktion med klockren analys och tips på hur man ska bete sig. Kan tyckas självklart för många, men inte för alla.

Är ju lite smått intresserad av mänskligt beteende och hur man beter sig mot varandra i denna ganska aggressiva värld. Där vi ser hur sk fotbollssupportrar slåss på gatorna under EM i Frankrike. Där ryssar slåss mot engelsmän inne på läktaren, och en rysk minister efteråt säger att det var överdrivet alltihop. Hur kommer det sig att vi hatar varandra så mycket? Kan vi inte bara spela fotboll?

Men vänta lite nu, kan vi inte bara backa tillbaka till grunderna? Vad är det som gör att vi gillar fotboll, innebandy, idrott överhuvudtaget? Kan vi inte bara känna glädjen? Visst förluster är tunga och visst man får bli sur och arg, men va fan det är en sport, känn glädje för andra människor för det är där vi brister. Att vi inte kan känna glädje när andra är bättre, eller när de lyckas? Nä, istället ska vi hata motståndarna, häckla de och när vårt lag har det kämpigt på plan då skriker vi att de suger eller att det är domarens fel! Är vi så egoistiska?

Jag tänker i alla fall fortsätta känna glädje för andras vinster, trösta mina boys när de förlorar, peppa dem när hjärnspökena kommer farande, visa de glädjen i sin sport. Få de att respektera sina motståndare, domaren, ledare, publiken men även sig själva. För det är vid förluster man ser de riktigt stora idrottsmännen som tröstar sina medspelare, bryter ihop tillsammans men sen när vi har lämnat omklädningsrummet kommer leendena tillbaka och man ser fram emot nästa match.

Jag kan inte säga att jag aldrig kommer att ropa på en domare… Gjorde det igår, då en spelare hoppade in med dobbarna mot målvakten och domaren agerade inte. Då hasplade det ur mig ”Farligt spel!” högt och ljudligt… Gör

detta sällan, typ en gång per säsong max, men jag vet en gång för mycket.

Men hur kommer det sig då att sonen inte vill gå på IFK:s hemmamatcher? Jag tror det har att göra med hur vuxna människor skriker ut massa hat, könsord, skällsord och annat hatiskt mot spelarna på plan, en plan som han själv en gång hoppas kunna spela på. Han kanske inte vill höra vad som sägs på läktaren? Jag vet att jag håller på tröttna i alla fall… 

I skrivande stund står det 1-1 i en match som vi måste vinna... Eller ja bör iallafall... Heja Sverige!

Må väl, ta hand om varandra!