Att känna sig ensam i ett rum fullt av människor, skrattande människor är något jag känt vid ett flertal tillfällen. Hur man skrattar med, försöker låta så positiv och käck, för det är ju så man ska bete sig i sådana sammanhang. Ett folkhav av härliga människor som berättar roligheter, den ena fantastiska upplevelsen efter den andra. Att höra sig själv säga samma roligheter och delge ens egna fantastiska upplevelser för de andra och de ler och tar in.
Backar sedan undan rent känslomässigt, emotionellt tar avstånd och sätter mig mentalt lite på avstånd och iakttar och lyssnar in och PANG så kommer den där känslan av total ensamhet och hur extremt jobbig den känslan är. Att höra hur alla andra har fina upplevelser med sina partners, barn, föräldrar, släkt etc.etc…blabla… Stinget av avundsjukan sticker till, att känna ”helvete, jag hade det där, jag hade en man jag delade upplevelser med, men cancern tog honom. Jag har inga föräldrar jag kan hälsa på eller hänga med, för de är döda!” Känslan av att bli övergiven blir total… Då vill jag bara krypa in i mitt skal.

Igår utmanade jag mig själv (tänkte på en klok vän som inspirerar mig och på vad hon brukar göra) då jag kom fram först till en sammankomst på en pub. Utmaningen blev att gå in, beställa ett glas vin i baren, sätta sig själv vid ett bord och tänka att ”shit vad jag är världsvan och kan sitta här helt själv utan att kolla på mobilen…” Sen kom min inspirerande vän och berömde mig J Satt nog själv i iaf 7 minuter… Sen fylldes bordet på och vi fick flytta på oss till ett större bord. Ett härligt pladder, sommarupplevelser som berättas med härlig frenesi, så som det ska vara när man möts. Känslan kommer krypande, den där att inte ha någon att dela sommarupplevelser med och känslan av att man inte riktigt är som ”alla andra”. Backar då undan lite, låter känslan få ta lite plats och känna in den. Är det verkligen så? Är jag helt ensam i mina upplevelser? Ja, det kanske jag är, men så känner jag in lite till och tänker på de ”roliga upplevelserna” jag gjort i sommar, de som skett med mina barn, med vänner från alla mina sammanhang och känner en styrka komma krypande. Ensam är jag, men tillsammans med andra och det är faktiskt helt fantastiskt. Även om jag inte har åkt till något annat land, eller seglat, haft massa sommarfester, så inser jag när jag sitter där att min sommar varit rätt bra. Även om det varit en tung period känslomässigt, så har jag mäktat med att hänga med kidsen, åkt iväg själv ngr dagar, hängt med vänner, men även hängt med mig själv. Mitt liv är som det är, men jag försöker verkligen, hela tiden. Utmanar mig själv, försöker förstå vad som händer. Så nästa gång kanske jag ska våga sitta själv längre än 7 min med mitt glas rosé och våga ta in min omvärld helt ensam…att våga vara ensam bland massa människor och verkligen vara ensam. När jag får panik får jag ringa en vän…
#resdigeftevarjesmäll #ensam #utmaning

Litet P.S idag... denna låten har snurrat i mitt huvud de senaste veckorna... Behöver förmedla den till omvärlden... 

#spotify #yououghtaknow D.S