Då har jag semester, 5 veckor, hur ska det gå?!? Känner viss oro inför dessa veckor. Det ska naturligtvis bli alldeles väldigt skönt att inte behöva sätta en klocka och inte behöva tänka jobb på ett tag. Ska dock sägas att en fördel med mitt jobb är att jag har haft några nedvarvande veckor, då jag är själv i min lilla korridor. Ganska behagligt faktiskt. Haft några elevbesök. Spelat högt på Spotify, rensat och slängt och låtit jobbet sakta men säkert placera sig i semestermood.

När det kommer till mig själv så är jag ganska nöjd med att lulla omkring och bara vara på semestern. Min vardag är ganska hektisk och min allra högsta önskan är att få tillbringa semestern utan dåligt samvete att jag inte hinner med, eller har råd att göra allt det där som ”alla andra gör”… osäker på om min dröm besannas fullt ut.

Det är när det kommer till ens barn man blir lite mer fundersam. Är vädret bra är det ”piece of cake”, men blir vädret lite sämre då kan det bli lite mer problematiskt. Den ena är jag inte speciellt oroad för, den andra lite mer. Får frågan dagligen ”Vad ska vi göra idag?” ”Vad ska vi göra i sommar?” Det där trycket över bröstet kommer smygande…det dåliga samvetet, att inte räcka till. FEM veckor, hur ska det gå? Ja, jag vet att ALLA känner sig så, att alla upplever sig otillräckliga, men nu utgår jag ifrån mig själv och det hjälper faktiskt inte mig att veta att det alltid finns någon annan som har det sämre. Låter det hemskt? Kanske, men det är min känsla och den är min…

Läser i tidningarna om barn som sitter framför sina datorer/mobiler etc och spelar. Jag och E var på IKEA igår och då såg jag tre ungar vid ett bord, alla med näsan nere i Ipads, föräldrarna satt bredvid med sina mobiler… Barnen gör ju vad vi gör… Tänkte då hur mina barn är och visst den ena spelar en del PS4, men han tillbringar dagligen flera timmar på fotbollsplanen och då kan jag känna att det är fullt okej.

Tänker även vidare på att mina barn är rätt bra på att ”ha tråkigt” så vi kommer överleva denna semester, men jag kommer stundtals känna stor frustration. Får tänka ”ignorera dåligt beteende”… ”Vad vill Du göra?” ”Vad kan du göra för att det ska bli roligare?” Lägga över ansvaret helt enkelt, för jag mäktar inte med att rodda runt mig själv och två tonåringar i fem veckor

Tur jag gillar att vakna tidigt. Att sitta ensam i soffan, skriva lite, dricka kaffe, tänka, reflektera över allt och inget. Lyssna på en ljudbok, se ett avsnitt av The X-files… Har precis sett säsongavslutningen av Game of Thrones….ojojoj… Barnen? De vill inte vakna än…orkar inte tjata, de har ju sommarlov   

Upplevde bossen igår på Ullevi. Första gången för mig och det var en trevlig upplevelse. Ingen såndär wohokänsla jag upplevde 2007 då U2 gjorde en helt magisk konsert. Domedagsmoln på himlen, blixtrar i horisonten, regnet som strilade ner över publikhavet och det var alldeles fantastiskt. En konsert då jag och Ulf vandrade hem helt förstummade över vad vi upplevt. Men Bruce har en fantastisk scennärvaro och han kan leverera! Så när jag vandrade hem kände jag mig ändå upplyft och påfylld av härlig energi. Dels av konsertupplevelsen, men också över att upplevt den med massa människor men även med en bästa vän.

Jag brukar ibland prata om min nuvarande livssituation som ”A-M volym 2”  eller kanske tredje upplagan… strunt samma, poängen är att livet jag lever idag är helt annorlunda än vad det var innan den där dagen i november 2012 då Ulf drog sitt sista andetag i min famn. Den känslan jag hade när jag åkte hem från Hospicet den där sista gången, känslan av att total ensamhet, att min bästa vän var död och smärtan var obeskrivligt fruktansvärd. Att inte ha någon som finns där när man behöver.

Att jag då skulle få sån fin, djup vänskap med flera vänner, trodde jag inte. Vågade inte tro att jag skulle orka dela mina innersta tankar, min smärta jag känt den senaste livsperioden med någon men idag är så lyckligt lottad, för idag har jag flera bästa vänner.

Är så tacksam för alla mina vänner jag har. Energipepp på facecbook och instagram betyder så mkt för mig. Det forumet får kompensera det behov jag har av att dela min vardag med ”nån”. Vänner som bara kommer när jag är förkrossad av ledsamhet och lyssnar på mitt ältande och bölande. Vänner som kör mig till akuten, fixar o peppar mig att orka fortsätta med knähelvetet. Vänner som tycker om att hänga med mig, med mina barn, med oss. Vänner som får mig att skratta!  Mina vänner som är med mig i livet idag har jag svårt att se mig vara utan.

Jag vet att jag kan vara lite ”svår” ibland. Att jag går in i en bubbla, för att låta mina tankar härja lite fritt, för jag har insett jag behöver låta mina tankar vandra i min bubbla, men jag får inte stanna för längde i den bubblan. Det är något jag behöver påminna mig om. Men jag har många tankar, många känslor som behöver få vågas tänkas och kännas, om jag inte gör det, då kan jag bli smått knäpp tror jag. Men nu vet jag med säkerhet att jag har vänner som ”bråkar” med mig, drar i mig, så jag inte fastnar i bubblan, för det är jag evigt tacksam. För jag orkar nog inte dra mig själv framåt alla dagar i veckan, resten av livet…

  #spotify #vänskap #vänner #livet 

Midsommarafton, denna dag som jag förvisso alltid upplevt med blandade känslor, är här. Som så många andra högtider väcker de olika minnen, goda, men även mindre trevliga. Härliga fester på Tjörn, med massa vänner. Nubbat med stackars australiensare som sedan hoppat groda ner i diket…
En annan midsommar var det koll på piller, stötta till toaletten, servera spypåse och sömntabletter…

Hur känner jag idag då? Smsade en vän och sa att jag är i en ”tänkaperiod”. Har varit en sväng på gymmet… 7 min på cykeln, hård mage och rygg, raka bendrag, triceps och balans på pilatesboll. Kvalmigt ute. Dricker mitt ”efterträningkaffe” och låter fingrarna plita ner mina tankar som kommer fladdrandes. Ett vemod, men även ett visst lugn. E sitter bredvid mig i soffan och bubblar om Brexit, Twitter och hur ”fasen ska det bli nu?” Så denna midsommarafton är lite annorlunda för världen, för EU, för Sverige.

Får se om min kära son pratar med mig idag… Jag var en hemsk mamma igår, som sa ifrån när kompisar betedde sig illa mot honom. Har svårt att se det skämtsamma i att kompisar hotar med att inte lämna tillbaka A:s PS4-spel om de inte får låna ännu ett spel från honom… Sa till kompisarna att lämna tillbaka spelet och sluta upp med det hela. Då blev min son oerhört arg på mig, skrek att jag gjorde allt värre, han skulle inte prata med mig etc, etc… Kunde då inte låta bli att fråga min dotter om hur hon trodde att deras pappa hade gjort? ”Han hade ringt till kompisarnas föräldrar, eller gått hem till de och hämtat spelet direkt!”

Detta att vara ensam förälder, att få all ilska, allt hat de känner i stunden, all frustration och ilska de sprutar ur sig och bara kan hamna på mig, då är jag inte riktigt överens med hur livet har behandlat mig. Det kräver en hel del energi från min sida, att hålla modet uppe, att hålla fast vid mitt föräldraskap och stå fast vid vad jag anser är det rätta. Jag har ett mantra för mig själv och det är ”välj mina strider”… Detta var en strid jag tog. Är inte lika stridig om andra saker, som kanske en del tycker att jag borde ta, men jag ORKAR inte det!

Hur kommer vår midsommar bli då? Alldeles jättebra, som vilken annan dag som helst helt enkelt. Den är här, jag tar in den, försöker göra det bästa utav det. Äta massa god mat, tvätta bilen, hänga med familj. Är ganska övertygad om att sonen pratar med mig för jag fick ett sms ”Jag älskar dig och du är bara bäst <3 <3” (Har insett att kommunikation kan ske på flera sätt… både verbalt och via text samt att den kan få ta lite tid också…)

Jag tar mig en kopp kaffe till och funderar lite och klurar vidare med mig själv…

Ta hand om varandra, var snälla mot varandra hela tiden för en dag tar livet slut och det är faktiskt så att livet är nu!

#föräldraskap #midsommarafton #familj 

Remember: we are under the same sky!  
Denna vackra mening stod på kuvertet som innehöll ett grattiskort från E:s fina vän S i England.
En vänskapsrelation som är så fin och genuin att jag blir tårögd när jag tänker på deras häftiga vänskap. Denna vänskap som uppstod på det där stället som heter ”internet”… twitter närmare bestämt. Ett gemensamt intresse, några twitter mellan varandra, utökas till sms, facetime och slutligen att få mötas irl, i England. Så häftigt, fantastiskt och jag är så glad att min dotter vågar vidga sina vyer.
Tänker vidare på hennes musikintresse och hur hon även där fått massa nya vänner… När vi är i Stockholm, Globen och hon hälsar till höger och vänster på folk… Hur det finns en sån familjär stämning bland dessa ungdomar och att min E är en del av det. Såklart ska man vara vaksam på människor man kommer i kontakt med på nätet, men samtidigt är det en fantastisk möjlighet att få vänner över hela världen. Där har jag som mamma en klar och tydlig roll. Jag frågar, är löjligt nyfiken på vad hon gör på nätet, vilket jag varit från början och det gör att hon kan känna sig trygg med att jag har koll… Sen är hon en trevlig typ på nätet, håller inte på med att häckla folk, trycka ner eller förminska andra människor. Ser henne som ett föredöme.

Sociala medier är fantastiskt. Att kunna möta andra människor i andra forum. Kunna dela erfarenheter, att få ut ett budskap, att exempelvis klara av en utmaning att våga visa sina känslor i offentligheten, att känna en gemenskap med andra, att hitta ”någon” som får det att pirra till i hjärtat igen, ja, nätet är fullt av möjligheter, men även en massa dynga/skit/hemskheter. För oj, vad det finns otrevliga människor som skriver elakheter till människor de aldrig träffat, har massa åsikter som inte efterfrågas, som visar att de själva mår ganska dåligt genom att de läcker sin egen frustration, ångest, avundsjuka mot människor de troligen inte skulle våga säga sina skrivna ord om de mötte den personen i verkligheten. Fundera på om jag ska spinna vidare på dejtingsidor, men nope det får bli en annan dag…

Nu sitter E här på vardagsrumsgolvet och pusslar… Köpte ett 500 bitars idag. Ena stunden twittrandes med kompisar i Europa om dagens fotbollsmatcher, i nästa letar efter kantbitar bland dessa små pusselbitar, som kommer att bilda en fin bild, delar som blir en helhet… A i högra hörnet av soffan, jag i vänstra, på TV:n kvitterar precis Österrike mot Island…

Fotboll är en härlig sport! Hemsk, underbar, orättvis, rättvis, vacker, ful, energisk, falsk, ärlig… ungefär som livet!

Men heja Sverige! Hoppas på vinst! Men det kan bli svårt när de möter två av mina favoritspelare, som finns i det belgiska laget… Eden Hazard och Kevin De Bruyne. Heja Sverige!!!

Regnet som strilar ner, sitter här i mitt hörn av soffan, det som är till vänster just idag, reflekterar lite över de senaste dagarna…

Idag körde jag E till sin farmor, där hon ska vara i några dagar. Ännu en fin egenskap som min dotter besitter, denna omtanke och genuina glädje att vara med sin farmor. Att göra saker, hänga med henne, umgås, intresserat bry sig om sin farmor. Farmor är ju faktiskt den som känner hennes pappa bäst…
En sväng till jobbet, där det slängdes lite mer saker…satt där och strimlade sekretesspapper när sonen A ringer och säger att ”mamma fotbollen börjar kl.12.00!!” Jag trodde den började 12.45…Ups…Mamma A-M hade inte koll, händer inte ofta, men jag erkänner när det händer. Snabbt in i bilen, ilfart in till min fantastiska stad Göteborg, sladdar in framför porten, ner kommer A, lite spänd inför första dagen på IFK Göteborg akademins sommarcamp. Kommer dit, såklart i tid och då tänker jag hur min son är en modig lite pojk, eller snarare tonåring. De flesta som kommer in där på Prioritet Serneka Arena, har en eller fler kompisar med sig, killar (och tjejer) från hela Sverige. Han ensam från sitt klubblag, men med en kärlek till fotbollen, en stark drivkraft och hunger att lära sig nytt, att lära sig mer! Skänker en tacksamhet till A:s morbror, som hjälpte till och finansiera detta, så A kan få denna upplevelse. 

När jag hämtade honom efter första dagen, pratar han redan om ”att nästa år vill han sova över”. Kan tyckas lite onödigt, då vi bor 5 min med bil därifrån, men fattar grejen… Han bubblar och är helt lyrisk över en sån bra träning han haft. Det lyser ur ögonen på honom… Värmer mitt inre och återigen inser jag hur tacksam jag är över mina barn. Vad de låter mig uppleva, att deras liv är så häftiga och jag ska göra allt jag kan att de ska bli självständiga, ödmjuka och goda personer.

Något jag uppskattar oerhört också är när dessa två killar S, som är på samma läger, men i andra grupper, kommer fram och kramar om mig mitt bland alla människor. För det är så man gör när man tillhör en familj, oavsett man är släkt eller inte, vi kramas hela tiden!!

Lite melankolisk i sinnet, regnet gör det med mig, sitter jag och känner en sorg, en saknad att inte ha någon att prata med om dessa upplevelser jag har med barnen. Såklart har jag det med vänner och andra, men inte såhär i vardagen. Det försvann liksom där för 3 ½ år sen… Fick dock ett smakprov på den underbara känslan att ha någon att dela vardagen med, iaf för några månader, men det var ett smakprov som försvann abrupt och snabbt. Ledsamt när man äntligen vågar skrapa hål på den ganska hårda fasad man ordnat till för att beskydda sig och släppa in en person, för att sen bli helt krossad. Jobbigt som fan… lärorikt, för det visar att jag kan känna den där känslan igen, men jobbigt. Låten som sjungs i mitt huvud är Johnny Cashs cover på Nine Inch Nails låt "Hurt"...

Nu blir det fotboll på TV, denna härliga sport som vi alla älskar! Jag och min son som för dagen hejar på Wales, sitter här och myser. Tacksam, men lite sorgsen i sinnet… alla känslor får finnas, alla känslor måste få ta plats.

Krama varandra!

#Sorg #kärlek #Resdiguppeftervarjesmäll #livetärnu #älskarfotboll #fotboll #Spotify

Sitter här i soffan med ”Hennabajs” i håret, plastfolie håller allt på plats. Kollat klart Orphan Black och gick nu tillbaka till ”24” säsong 8… Försöker distrahera mig, mitt inre, min själ… Planen för dagen var att se Iron Maiden på Ullevi. Ett band som inte är ”mitt” val, men Ulf ääääälskade de och ja ibland kan man behöva få göra saker som tillhör det förflutna, där man påminns om det vackra man haft, men som togs ifrån en… Men ”jävlaknät” sätter stopp, eller snarare att jag inser att smärtan tar över för mkt och då blir jag inte så nöjd med mig själv. Så soffan alltså.

Har idag tagit ytterligare ett steg i min livsuppgift att utmana mig själv och att försöka hitta nya vägar att vandra. För ngr veckor sedan ansökte jag till en kurs i personlig utveckling, Gestaltterapi. Den kommer att ske under 16 dagar tillsammans med andra, så i gruppform. Detta blir en stor utmaning för mig. Svettigt, läskigt, obehagligt, men oj vad jag tror det kan vara bra för mig. Har en och annan relation, process, upplevelse som format mig… Att det sker i grupp är även det en stor utmaning för mig, helt plötsligt kan jag inte kontrollera, såsom jag kan i ett möte med en enskild. Tar bort känslan av att jag ”jobbar” och då blir jag mer sårbar och kan släppa fram det som jag inte gör i dagsläget. Inser att många inser att jag är ganska bra på att ”lura” folk, att jag är bra på att sätta upp en fasad. Behöver nog sluta upp med det.

Så idag var jag på intervju med de två terapeuter som ska hålla i det och det kändes helt fantastiskt. Längtar till september… De var rörande överens om att detta skulle vara en bra väg för mig.

Jag försöker att leva som jag lär. Vill det, strävar efter det, men inte alltid så lätt. Men livet är nu, och det är nu man ska leva, inte sen, inte förr, utan NU! Ibland behöver man dock vandra tillbaka och minnas det man varit med om, för att kunna uppskatta ”nuet”. Alla bitar är viktiga, delarna blir till en helhet. När pusselbitarna passar, då är det underbart. Frustrerande och ganska jobbigt när pusselbitar passar, men det ändå inte blir som man tänkt sig…

Hade en bra dag på jobbet, slängde så mkt som legat och grott i mina skåp. Rensa bort det gamla, tänk nytt, tänk om, tänk att ”Livet är nu!”

#Spotify

Sitter inne på mitt kontor. Rensar bland massa papper, tanken är ett nytt kontor nästa termin. Tänker att de där pärmarna, papprena som legat där i skåpen i typ fem år utan att jag rört dem, bara ska hivas... Ändå fastnar man och läser... suck...SLÄNG!!! Framåt...

Tänker på året som gått. Det har varit ett tungt år på många sätt. Tänker på en del avslut som gjorts, som kommer att göras och kan inte låta bli att fundera kring hur människor behandlar personer olika vid avslut. Människor som man jobbat med i ett år, eller även mindre avtackas med presenter, tal och blommor, medans andra man jobbat med i nästan 10 år inte ägnas en tanke. Märkligt hur det blir. Hur kommer det sig? Vad är skillnaden? Är det för att man väljer bort, att välja annat, gå vidare och det ses inte som något speciellt. Ja, jag vet inte, mer en reflektion och samtidigt påvisar det kanske ett val den personen gör är riktigt... 

Vi strävar så vansinnigt efter att allt ska vara så rättvist, behandla alla så lika..blablabla...det där är bara skitsnack. Livet, beteenden är olika, vi behandlar människor olika punkt slut. VI kan säga vad vi vill och sträva efter ett likhetstänk, men om vi rannsakar oss själv behandlar vi människor olika fastän situtionerna är snarlika...

Har fått höra i mina dagar att livet är inte rättvist...Nej, det är det inte, men vi kan välja att bete oss därefter, alltså hur livet blir och är.

Fick frågan för någon veckan sedan om jag såg mig som ett offer? Att jag på något sätt skulle skylla på andra att mitt mående varit som det varit...Va? Är jag ett offer? 

Kände en viss irriation tog över och kände hur jag blev förbannad...sen börjar jag vackla... Är det så min omgivning ser mig, som ett offer? Sen började jag tänka än mer och blev än mer förbannad... Offer...nej, eller så ser jag inte mig själv iaf, sen kan jag inte svara för vad andra tycker men jag tror, eller vill tro, att de som känner mig, alltså riktiga mig, skulle nog inte påstå att jag är ett "offer". Skulle nog kunna vara både offer och bitter och egentligen komma undan med det, men inser att jag är ju inte sån.

Inser att den som ställde frågan, känner inte mig, och har inte lyssnat på vad jag sagt. Inser att vara privat i vissa lägen går feeeeet bort! 

Jag kan faktiskt inte hjälpa att jag blev föräldralös när jag var 16 år, min man fick en hjärntumör och kämpade mot fuckcancer i 10 år och sen dog i mina armar på Hospis och jag står själv med två barn. Kan inte hjälpa att några av mina bästa vänner är dödsjuka i cancer, att mitt jävla knä svullnar när jag går inne på Allum. Att människor man litar på inte orkar stå för det...

Eller det kanske jag kan?

Är lite förbannad eller kanske mest trött i själen idag. Smärta gör det, oavsett vad den sitter i hjärtat eller i knät...

Ska snart krama mina barn...Fick ett meddelande från min son via Instagram för en stund sen "mamma du har ett hjärta av guld!"... Sur, men inte bitter...

Idag fyller min dotter E 15 år, wohooo grattis på födelsedagen!

Min fina, fantastiska, engagerade, underbara, jobbiga, krävande, listiga, orädda, modiga, ödmjuka, älskvärda, finurliga, nördiga, Marvelälskande, Sebastian Stan fan, Buckey, musikälskande, bokslukerska, respektfulla och helt enkelt goda person, blir alltså ett år äldre idag.

Som alltid brukar jag, som de flesta föräldrar med mig, minnas tillbaka till den dagen när man välsignas med detta underverk som kan göra en helt tokig, galen, fast känslan är i grunden bara fullständig kärlek till detta liv som man ska ansvara för, uppfostra, stötta och leda vägen till att bli en självständig person med fötterna på jorden och med en respekt för alla människor inklusive sig själv.

För 15 år sedan den 14 juni höll jag på och fixa och greja med massa barnkläder. Hade promenerat en del, Ulf var och fixade med den röda Volvon hos sina föräldrar. Jag hade känt konstiga maghugg, men alla sa ju att man ”alltid går över tiden med första barnet” och det var ju 5 dagar kvar till nedkomst. Men har insett att min instinkt är stark och idag litar jag fullständigt på den, och jag ringde Ulf och bad honom komma hem. Under dessa dagar var Göteborg värd för EU-toppmöte, det var kravaller och maskerade människor kastade gatustena och förstörde Avenyn, en kille blev skjuten…Det var helt enkelt kaos.
Vi låg där på Östra, värkarna blev mer intensiva och ja, jag är tydligen skapt för att föda, så ut kom hon tidigt där på morgonen den 15 juni. Ett liv, min dotter, mitt ansvar! På radion hörde vi om våldsamheterna, om hatet som låg som en hemsk dimma över vår älskade stad Göteborg, samtidigt var vi i vår bubbla med vår dotter E, som vi satt och glodde på timme efter timme...skräckslagna, hur fasen ska vi lösa detta?!?

Nu såhär 15 år senare oroar jag mig fortfarande för hur jag ska lösa detta, ansvaret  hänger bara på mig numera… Men så tänker jag ett varv till och ser alla fina människor som finns här för henne, som vill vara en del av hennes liv, då blir jag inte så orolig längre.

Ser förvisso att hon är rätt lik mig i vissa avseenden… hjälp! Men ser även de finaste egenskaper i henne, som jag såg i hennes pappa. Att alltid sträva efter att vilja göra rätt, att se alla människor, så oerhört ickedömande. Hon är min förebild! Hon låter mig gå med på konserter, vi nördar serier och filmer tillsammans och hon låter mig vara en del av hennes liv, är så innerligt tacksam för det.  Så gillar hon att kramas

Grattis på födelsedagen!! 

      #Spotify