Härdomdagen kom jag hem från jobbet och känslan av “nu orkar jag inte vara förälder mer” var oerhört stark.

En vanlig dag på jobbet med möten av olika karaktärer, inget speciellt, inget ovanligt, inget utöver det vanliga, utan helt enkelt en vanlig sketen dag på jobbet. Har min omställningstid i bilen där jag släpper jobbet och ska gå in i den där ömma “modersrollen”. En sväng in på ICA för sådana där middagsatteraljer som helst ska sluta i att “nån” = “ömma modern” fixar till en smaskig middag. Sen kom jag på...just ja, tvättstugan med sina tvättmaskiner som ska fyllas med härlig smutstvätt, undra om “nån” har sorterat tvätten? Kör ner i garaget 16.50, tvättstugetiden är 17.00 Släpar upp matkassar och öppnar dörren, snubblar på den jävla posten som ligger innanför dörren…

I soffan ligger tonåring nr 1 och glor in i sin mobil och är sååååååå trött. Ut i köket och lassar in grejer i diverse skåp. Tar itu med att sortera tvätt från hemmets 4 tvättkorgar. Går in i tonåring 2:s rum, där kläderna ligger överallt utom i tvättkorgen, tonåring 2 ligger i sin säng och glor in i sin mobil. Muttrar nåt om “jag är så jääääävla trött!” Jag tar några djupa andetag och kör mitt race. Tvätthögarna sorteras och därefter svider jag smidigt om till träningskläder, för jag behöver/måste rehabträna mitt knä, för annars gör det mer än ont i var det gör just nu.

Så iklädd träningskläder, IKEA-kassar fyllda med smutskläder på väg ut ur mitt väldigt välstädade hem kommer en tonåring luffsande och frågar “vad blir det för mat?”

Tar ett djupt andetag och säger “det blir pasta med baconsås”.

Slänger in tvätten i de två maskinerna, klockan är ca 17.15, vilket är okej, för jag har bara 3 maskiner. Halleluja för närheten till mitt gym, sitter på cykeln ca 17.20 Ahhhhhhh, äntligen lite tid för egenreflektion som innebär “orkar inte tänka en tanke, utan bara lyssna på hög musik”. Då ringer tonåringen och muttrar nåt om “när kommer du hem, när är du klar?”. I det läget blir jag helt slut, dränerad, avtrubbad, tårar kommer i ögonen… Säger nåt om “jag ska bara träna klart, fixa tvätten och sen kommer jag hem”.
KÄMPAR igenom rehabprogrammet och kan ändå känna en viss tillfredsställelse när jag går in i tvättstugan för att genast bli helt nedtryckt igen, för jag har glömt trycka igång den ena maskinen….Men tänker med tårar i ögonen “vilken tur att jag bara skulle ha tre tvättar, så då kör jag bara omvänt”

Kommer in i det ytterst pedantrena hemmet och möts av ett högljudt kaos. De två tonåringarna har nån brottningsmatch i soffan och de låter…. Halleluja för Spotify, stoppar lurarna i öronen och drar på musik. Ut i köket, fixar med pastasås och pasta. Medans det puttrar blir det en snabbdusch och eftersvetten blir en härlig upplevelse.

Får två sura tonåringar till köksbordet och det blir någon form avrapportering om dagen. Skolan har varit okej, fast det är visst ett prov snart och jag får nog F….etc.

Just ja, tvättstugan...fixar med den, upp igen och visst fan, disken…”nån” har inte plockat undan...Tar ett djupt andetag och fixar… Med en kopp te i handen kraschlandar jag i soffan och drar igång ett avsnitt av “Blacklist”, Fan för Viaplay som inte kan ha som Netflix med olika användare… Väl hittat rätt avsnitt, sippar på mitt numera inte så varma te och kommer på “helvete, tvätten måste hämtas”. Sitter i pyjamas, raggsockar på och alldeles helt oändligt trött på att fixa mer. Då tittar min ena tonåring på mig och säger helt lugnt “men mamma, jag kan hämta tvätten!”  Får dåligt samvete, hur det nu är möjligt...öhhhh….dum i huvudet kanske?!? Men inser att jag måste svälja det dåliga samvetet och låta det ske. “Och mamma, jag kan fixa en ny kopp te till dig när jag kommit upp!”

Kryper ner under filten i soffan och glor på Blacklist, helt slut i kropp och själ.

En dag i mitt liv, inte en helt ovanlig dag, utan en ganska vanlig dag. Just nu är jag lite trött på att vara förälder. En del kan tycka att jag “måste” få mina barn att hjälpa till mer. Den ena hjälper till så ofta det går, den andra inte så mkt. Men jag väljer bort vissa fighter, vill få de att inse att “vi bor ihop, hur vill vi ha det? Hur kan vi göra?” Ena stunden är alla överens, medans i nästa hör man orden mellan tonåringarna “jag hatar dig extremt mycket”.

Så just nu avundas jag alla varannanvecka/helg föräldrar som kan ha sin egna reflektionstid och hitta sig själv blablabla när barnen är hos den andra föräldern.

Japp just nu låter jag bitter och så är det. Jag är stundtals trött på att vara den enda föräldern för mina barn. Självklart har jag människor runt omkring mig som mer än gärna vill ställa upp och hjälpa till, men när man står där i hallen med matkassar, tvätt ska tvättas, middag ska lagas då är det jag den ömma modern som styr skeppet..

Så individer som känner behov av att gnälla om att de inte har tid med träning, eller inte har någon egentid, (Vad fan är “egentid”? Blir ett annat inlägg), eller inte hittat sig själv för man måste ta hand om allt, vänd er inte till mig en dag som denna...En annan dag är ni välkomna, men inte idag, för idag är jag TRÖTT på att vara FÖRÄLDER!

#förälder #kämpar #trött