Vissa tider på året är väl lite mer känslomässigt utmanande, dessa högtider som mer eller mindre firas eller uppmärksammas. Jul, nyår, födelsedagar, morsdag, farsdag, midsommar, avslutningar, olika sammankomster… kan väl även kalla det för livshändelser.

En sådan dag är imorgon, den 15 juni då min dotter fyller år. Varje år sen hon föddes 2001 infaller den dagen på samma datum, hennes dag, hennes födelsedag.

Kommer ihåg efter att mina föräldrar dött och jag då skulle fira min 17:e födelsedag och många därefter, att jag kände sån ledsamhet, sorgsenhet över att om det skulle bli något firande av mig så var det jag som skulle fixa det. Hade ingen mamma eller pappa som ordnade och fixade kring min födelsedag och ingen annan tog över heller. På ytan var det den kaxiga A-M som sa ”äsch, att fylla år är väl ingen stor grej…” men innerst inne kände jag en sån saknad över att ”ingen” läs föräldrar kunde uppmärksamma mig, ge mig det där ovillkorslösa firandet som jag själv känner inför mina egna barn. En sorg, som jag behöver ventilera och säga ”högt” mest för att bekräfta mig själv att det faktiskt är okej att vara ledsen över att sista gången ens mamma var med och firade ens födelsedag var när man fyllde 15 år… mitt liv, mina händelser.

Försöker rensa lite i jobbhögen med att skriva ett protokoll. Knät värker och jag känner en viss melankolisk känsla i hela kroppen, svårt att skaka bort den. Många förluster, människor som lovar men inte orkar hålla, min tro på andra människor, jag vacklar lite… Får ta mig ner på gymmet och köra överkropp senare i eftermiddag. Fixa en klipptid… Kämpa mig framåt, för jag försöker resa mig efter varje smäll…

Ett band jag lyssnar på ganska mycket i dessa dagar är ”Band of horses”. En låt "The funeral" passar lite till detta...

Ta hand om varandra, säg ”hej” till den du möter, busschauffören, grannen i trapphuset, någon som ser lite låg ut, stanna till och säg ”hej”… Sprid ett ”hej”, sprid ett leende, den du möter kanske vacklar lite och kan behöva ett ”hej”!