Precis hemkommen efter en härlig kväll/natt/morgon hos killarna. Barnen är som syskon, känt varandra hela livet. Att sedan stora S är en klippa i mitt liv, är jag för evigt tacksam. Det bubblas, pratas, kivas, fixas mat, lagas paj, äts godis, spelas innebandy, kollas fotboll, alla är med, alla får plats. Känner mig så innerligt tacksam att jag och mina barn är en del av killarna S liv, att de är en del av vår familj. Hos de får mina barn höra om deras pappa Ulf, historier om när han växte upp, hur han gjorde tokigheter eller hur alltid så egoistiskt roffade åt sig all vaniljsås när det vankades paj... Där får deras pappa vara levande... han glöms inte bort, utan han värdesätts på ett fint och naturligt sätt, så innerligt tacksam.

Men då mitt knä värker, citodonet inte riktigt fixar bort smärtan, så kommer känslorna krypande och jag ska ju numera låta de få komma fram och få ta plats, sätta ord på de, eller försöka.

Då vandrar mina tankar till mina egna förluster av föräldrar och då blir jag lite grinfärdig... 

Jag förlorade mina föräldrar när jag var ung. När jag var lika gammal som E blir på onsdag, 15 år, dog min mamma, som var 41 år... Att det är precis samma ålderskillnad på mig och E som det var mellan mig och min mamma, var något som slog mig på bussresan hem från Köpenhamn tidigare i år, där jag och E upplevt Halsey på Konserthuset.  

Så nu när jag hör henne hålla på och fixa och greja i köket kommer tårarna... Så gammal som jag är nu var min mamma när hon dog. Jag var lika gammal som hon som är i köket blir i nästa vecka. Blir lite överväldigad av känslor. Är trött, citodonen har inte kicka in än, så tårarna kommer. Men så hör jag hur hon drar igång sitt favoband 5sos och låten "She looks so perfect"... på #Spotify och känner att "shit hon är perfekt med alla sina grejer..." och hur hon alltid vill, som sin pappa, möta alla människor, se de, visa ödmjukhet och respket för allas intressen. 

Inser då att hon kommer att fixa det mesta i sitt liv, för vi har så många fina människor omkring oss, vi ska

bara, eller snarar "jag" ska låta de vara delaktiga i vår familj.

Lite smått grinfärdig...men tacksam... ligger jag här med mitt jävla knä i högläge diggar till 5SOS och hör hur hon pular och fixar, min älskade dotter... Senare i em blir det fotbollsmatch. Idrotten och dess underbara effekter :) 

Att pappa dog året senare, får bli i en annan granskning av mitt inre som kommer avhandlas...

Må väl, ta hand om varandra... kärlek och snällhet är riktigt bra grejer...