I lördags upplevde jag något som ganska många upplevde, Håkan på Ullevi. Ärligt är jag ingen supderduper Håkanfan, men jag känner starkt för hans engagemang och hans låtar betyder ofantligt mycket för så många människor och det inger respekt i min värld. 

Men de senaste två veckorna har mitt liv gått från relativt lycklig och nöjd med tillvaron till att bli helt sänkt. Ett hjärtat som varit låst under många år pga död make som öppnats och släppt in, men där trycket inte höll och hjärtat tog sig en törn. Håkans låt "Din tid kommer" har då blivit min mantralåt i allt. Sen då i tisdags drabbades jag av att mitt "jävlaknä" svullnade upp utan anledning, så två dagar på akuten med blodtömning av knät och prover som togs. 

Mitt i allt har jag mina vänner som numera är en del av vår familj... Min snart 15:åriga dotter brukar säga att vår familj inte riktigt ser ut som andras. För i vår familj kan man vara en medlem utan att vara släkt. Vi definierar familj på ett annat sätt helt enkelt. Min son snart 13 år kallar några av sina kompisar för kusiner, för "mamma dom är liksom mer än kompisar, de är familj!"

Just ja, Håkan sjunger till mig... I lördags när Håkan sjöng "Res dig efter varje smäll. Du har en ängel på din axel. Din tid kommer." och min dotter kramade mig medan tårarna rann utmed mina kinder så kände jag en helt fantastisk känsla. Hur många smällar jag än är med om, så reser jag mig, igen och igen och igen. Hur är det möjligt?

När jag tänker på mitt liv, när jag i ett samtal med en psykolog berättade om mitt liv och jag ser på henne att hon blir helt förvånad över vad jag varit med om, börjar jag inse att ofta väljer jag att inte berätta om vilka förluster eller smällar jag råkat på, för det låter nästan påhittat. Men mitt liv är inte påhittat, det är mitt liv.

När jag satte mig i bilen för att åka från vårdcentralen till ortopedakuten, gråten i ögonen, för att jag för andra dagen i rad skulle få sitta ett gäng timmar på akuten började P3 spela den där låten igen.... Den när Håkan sjunger för mig... #Spotify 

Idag är det förövrigt 16 år sen jag gifte mig med Ulf...min man som dog 6 november 2012...

Hej, jag heter Ann-Mari och jag har ett behov av att ventilera mina ord och meningar och min dotter tyckte att blogga vore passande för mig...41 år gammal och med massa intressen, men mest handlar det om livet. Ett liv som är här nu, men som påverkas av vad som hänt tidigare i livet. 

Så får vi se vad detta leder någonstans...