Härdomdagen kom jag hem från jobbet och känslan av “nu orkar jag inte vara förälder mer” var oerhört stark.

En vanlig dag på jobbet med möten av olika karaktärer, inget speciellt, inget ovanligt, inget utöver det vanliga, utan helt enkelt en vanlig sketen dag på jobbet. Har min omställningstid i bilen där jag släpper jobbet och ska gå in i den där ömma “modersrollen”. En sväng in på ICA för sådana där middagsatteraljer som helst ska sluta i att “nån” = “ömma modern” fixar till en smaskig middag. Sen kom jag på...just ja, tvättstugan med sina tvättmaskiner som ska fyllas med härlig smutstvätt, undra om “nån” har sorterat tvätten? Kör ner i garaget 16.50, tvättstugetiden är 17.00 Släpar upp matkassar och öppnar dörren, snubblar på den jävla posten som ligger innanför dörren…

I soffan ligger tonåring nr 1 och glor in i sin mobil och är sååååååå trött. Ut i köket och lassar in grejer i diverse skåp. Tar itu med att sortera tvätt från hemmets 4 tvättkorgar. Går in i tonåring 2:s rum, där kläderna ligger överallt utom i tvättkorgen, tonåring 2 ligger i sin säng och glor in i sin mobil. Muttrar nåt om “jag är så jääääävla trött!” Jag tar några djupa andetag och kör mitt race. Tvätthögarna sorteras och därefter svider jag smidigt om till träningskläder, för jag behöver/måste rehabträna mitt knä, för annars gör det mer än ont i var det gör just nu.

Så iklädd träningskläder, IKEA-kassar fyllda med smutskläder på väg ut ur mitt väldigt välstädade hem kommer en tonåring luffsande och frågar “vad blir det för mat?”

Tar ett djupt andetag och säger “det blir pasta med baconsås”.

Slänger in tvätten i de två maskinerna, klockan är ca 17.15, vilket är okej, för jag har bara 3 maskiner. Halleluja för närheten till mitt gym, sitter på cykeln ca 17.20 Ahhhhhhh, äntligen lite tid för egenreflektion som innebär “orkar inte tänka en tanke, utan bara lyssna på hög musik”. Då ringer tonåringen och muttrar nåt om “när kommer du hem, när är du klar?”. I det läget blir jag helt slut, dränerad, avtrubbad, tårar kommer i ögonen… Säger nåt om “jag ska bara träna klart, fixa tvätten och sen kommer jag hem”.
KÄMPAR igenom rehabprogrammet och kan ändå känna en viss tillfredsställelse när jag går in i tvättstugan för att genast bli helt nedtryckt igen, för jag har glömt trycka igång den ena maskinen….Men tänker med tårar i ögonen “vilken tur att jag bara skulle ha tre tvättar, så då kör jag bara omvänt”

Kommer in i det ytterst pedantrena hemmet och möts av ett högljudt kaos. De två tonåringarna har nån brottningsmatch i soffan och de låter…. Halleluja för Spotify, stoppar lurarna i öronen och drar på musik. Ut i köket, fixar med pastasås och pasta. Medans det puttrar blir det en snabbdusch och eftersvetten blir en härlig upplevelse.

Får två sura tonåringar till köksbordet och det blir någon form avrapportering om dagen. Skolan har varit okej, fast det är visst ett prov snart och jag får nog F….etc.

Just ja, tvättstugan...fixar med den, upp igen och visst fan, disken…”nån” har inte plockat undan...Tar ett djupt andetag och fixar… Med en kopp te i handen kraschlandar jag i soffan och drar igång ett avsnitt av “Blacklist”, Fan för Viaplay som inte kan ha som Netflix med olika användare… Väl hittat rätt avsnitt, sippar på mitt numera inte så varma te och kommer på “helvete, tvätten måste hämtas”. Sitter i pyjamas, raggsockar på och alldeles helt oändligt trött på att fixa mer. Då tittar min ena tonåring på mig och säger helt lugnt “men mamma, jag kan hämta tvätten!”  Får dåligt samvete, hur det nu är möjligt...öhhhh….dum i huvudet kanske?!? Men inser att jag måste svälja det dåliga samvetet och låta det ske. “Och mamma, jag kan fixa en ny kopp te till dig när jag kommit upp!”

Kryper ner under filten i soffan och glor på Blacklist, helt slut i kropp och själ.

En dag i mitt liv, inte en helt ovanlig dag, utan en ganska vanlig dag. Just nu är jag lite trött på att vara förälder. En del kan tycka att jag “måste” få mina barn att hjälpa till mer. Den ena hjälper till så ofta det går, den andra inte så mkt. Men jag väljer bort vissa fighter, vill få de att inse att “vi bor ihop, hur vill vi ha det? Hur kan vi göra?” Ena stunden är alla överens, medans i nästa hör man orden mellan tonåringarna “jag hatar dig extremt mycket”.

Så just nu avundas jag alla varannanvecka/helg föräldrar som kan ha sin egna reflektionstid och hitta sig själv blablabla när barnen är hos den andra föräldern.

Japp just nu låter jag bitter och så är det. Jag är stundtals trött på att vara den enda föräldern för mina barn. Självklart har jag människor runt omkring mig som mer än gärna vill ställa upp och hjälpa till, men när man står där i hallen med matkassar, tvätt ska tvättas, middag ska lagas då är det jag den ömma modern som styr skeppet..

Så individer som känner behov av att gnälla om att de inte har tid med träning, eller inte har någon egentid, (Vad fan är “egentid”? Blir ett annat inlägg), eller inte hittat sig själv för man måste ta hand om allt, vänd er inte till mig en dag som denna...En annan dag är ni välkomna, men inte idag, för idag är jag TRÖTT på att vara FÖRÄLDER!

#förälder #kämpar #trött 

“Men mamma jag tycker det är mysig att bara vara med Dig! Kolla film och bara va…”

Detta var det spontana svaret från ena tonåringen när jag undrade om det var trist att vi inte gjorde något “kul” på sportlovet. Kände hur det där lilla unset av dåligt samvete jag burit inom mig, dunstade och bara försvann. Puh, skönt…

För de är lätt hänt att det där dåliga samvetet får fäste och man vill vända ut och in på sig för att hitta de allra roligaste upplevelserna för barnen då de har lov. Såklart är detta enbart mina upplevelser och mina egna reflektioner så när jag nu blev fylld av massa tankegångar och funderingar behövde jag “lägga” de någonstans och då blir det såhär. Jag håller fortfarande på med mina utmaningar om hur jag vill leva och möta livet. Att våga uttrycka “mina” tankar för andra är fortfarande en stor del av min livsutmaning. Tacksam för pepp från olika håll...

Så detta med att barnen har lov är något som syns i de sociala medierna, såsom Facebook och Instagram. Kände hur irritationen stegrade och jag kände mig väldigt kass, fattig, missanpassad ju mer jag scrollade i dessa flöden av vinterlandskap, alptoppar, svenska fjäll, norska fjäll, gnistrande snöklädda träd som skriker friskhet, natur, sport, lyckliga familjer i fina söta stugor med öppna brasor. Orkade till slut inte med mig själv, så jag la ner….

Frågade då mina barn om de tycker att deras liv är “fattigt” på upplevelser? Upptäcker då att förväntningarna på att deras liv ska vara rika på upplevelser ligger på mig och inte dem.

Men, mamma, vi gör väl massa saker som är roliga? Du är med på innebandyn hela tiden och engagerar dig. Du är rolig och knäpp som kan göra småsaker till roligheter. Att sova i ett klassrum med ett härligt gäng 13:åringar kan tydligen vara en rolig upplevelse för en 15 åring? Att hänga med varandra oavsett om det är i en skidbacke, framför en brasa, eller som nu i varsin ände av soffan med datorer i knäna är givande på olika sätt. Hon skriver nån filmrecension, jag skriver mina irriterande tankar som far runt i skallen men vi sitter ihop.

Inser att visst fan vill jag oxå kunna åka iväg på härlig semester men det går inte alla lov. Jag är sådär tydlig mot mina barn och säger helt enkelt, “att det finns inga pengar för det.” Är man ensamstående med två tonåringar och jobbar kommunalt då finns det liksom inte inom ramen med större utsvävningar flera gånger på ett år.

På sätt och vis är jag lite tacksam att jag alltid fått kämpa, så mina “stackars” barn får stå ut med mina vardagliga knäppa utsvävningar och är inte vana vid större utsvävningar.
Så när en bästa kompis och hans barn drar med Anton till ett Äventyrsbad med övernattning på hotell, så blir jag så jäkla tacksam att mitt hjärta värker.
När en annan bästa kompis vill “låna” min dotter för en fika, för vi tillhör “den förlängda familjen” då tåras mina ögon.
Det som gör mig allra gladast är att båda mina barn uppskattar det på ett ärligt plan och då känner jag mig stolt, men fan det där dåliga samvetet gnager ändå. Så jag får väl undvika vissa flöden, känna ett visst “antiallt” för en stund, för jag vet ju också att det går över och sen är jag faktiskt genuint glad för alla mina vänner som är iväg på härliga skidupplevelser att de har möjlighet att göra det, för då blir de glada och då blir ju jag glad.

Och när jag tänker efter kan jag ju fan inte åka skidor ändå, för det #jävlaknät fortsätter att göra ont på knepigt sätt och jag tror att min världsbästa fysioterapeut skulle få ett sammanbrott på mig mig om jag ens nämnde “skidåkning…”

#sportlovmyass #sportlov #gårbraändå #ensamföräldertilltonåringar 

Mitt tålamod prövas varje dag, i så många situationer att jag till slut inser att det handlar inte specifikt om “tålamod” utan det handlar om en livsstrategi som jag valt att ta till mig.

Idag fick jag använda dessa verktyg för att få ett barn till skolan: coolmamma/kurator/motiveringscoach/servitris/chaufför
Mitt inre blev svart när jag ställde frågan “vad är det värsta som kan hända?” Då svaret blev “Att jag får “F” på det” Tårar väller fram. Försöker då få barnet att inse att skolan har ett visst ansvar att stötta och hjälpa barn att inte få “F”, hela ansvaret ligger inte på barnet. “Det känns inte så…” blir svaret… Och nej, jag sa inte “så ska du inte känna!”, för känner barnet det, så är det så.

Detta betygshets från tidig ålder gör mig vansinnig. En del tycker att det är bra att barnen får lära sig tidigt om vitsen av betygshets, om att tänka smart redan när man väljer språk på högstadiet, för detta kan senare ge meritpoäng på gymnasiet som sedan ska hjälpa dig in på universitetet… Detta ska man alltså tänka på i årskurs 6...WTF. Barn ska härdas, för att lära sig hur det blir sen…. Detta ihop med föräldrar som inte lär sina barn motstånd, att det faktiskt få vara lite jobbigt ibland, gör att många av våra ungar utvecklas stressymtom i tidig ålder.

Har två barn som i dagsläget stressar över skolan. Men jag är inte orolig, för dessa barn får känna på motstånd, får känna på “misslyckanden” och de kommer att överleva det.

Däremot är det svårt att som förälder att hävda sig mot en stor massa. Där det ställs höga krav i tidig ålder samtidigt som samhället idag är så jäkla egocentriskt! Man ska tänka på sig själv, utvecklas sig själv, få sin vilja igenom, ha rätt till enskild ditt och datt….

I dessa lägen känner jag mig ensam och jäkligt stridslysten. Förr i tiden, var jag en tvekande själ som ville tro det bästa om allt och alla. Det gör jag även idag, men med en skillnad, jag är oerhört kritisk i sinnet. Eller kanske inte bara kritisk, mer lyhörd, mer eftertänksam, mer inkännande och försöker ta till mig perspektiv som gör att jag kan få en helhetsbild över situationen. Jag måste det, för jag är ensam ansvarig för mitt liv och de jag ansvarar för och då behöver jag detta “tålamod”... Påminna mig om vissa mantran jag använder mig av…

Påverka det som kan påverkas. Stanna upp, känn in och tänk…”vad är det jag känner just nu, vilka olika val har jag, välj det som känns rätt för stunden.”

Jag tänker fortsätta mitt eviga tålamodsprövande liv med att se lösningar, bryta ihop och komma igen, vara ödmjuk gentemot uppgiften, låta mig ta plats i stora sammanhang. Vara en del av en helhet. För som mina barn påminner mig allt som oftast, att tillsammans löser vi massor. Som häromdagen när jag var ute en sväng och när jag kommer innanför dörren och hör hur båda mina barn sitter vid köksbordet, diskuterandes skolarbete så inser jag att “Fan jag är inte helt fel ute iaf… “ Har jag tjatat om att de ska göra sina läxor? Nejnej, jag jobbar inte så. Tror inte på belöningssystem eller bestraffningssystem. Däremot tror jag på att försöka skapa förutsättningar, att leda, att försöka påminna oss om att vi som enskilda individer fungerar rätt bra enskilt och vi fungerar väldigt bra ihop, blir enklare då. Att båda måste få finnas.

Hur vill vi ha det? Den meningen använder jag mig av ofta här hemma… Jag ser en fungerande relation som ett järnvägsspår. Det finns parallella rälsar som går framåt, och det finns “vad det nu heter”, som håller ihop rälsen… Hur vill jag ha det? Hur vill du ha det? Hur vill vi ha det?

  #Spotify #föräldraskap #tålamod

Jaha… år 2016 snart till ända, ännu ett år att lägga bakom sig. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta år.

Det finns en mängd trista, märkliga, jobbiga, fantastiska, upplevelseberikade situationer som skett under detta sammantaget ganska energislukande år.

Ett år där världen återigen visar sig på sin absolut värsta sida. Krig härjar, människor flyr, ensamma barn utan föräldrar som försöker överleva något som vi svenskar inte kan föreställa oss, eller ens vill föreställa oss. Men årskrönikor om världens hemskheter är något jag inte tänker sammanfatta, finns så många andra som gör det. Kan bara konstatera torrt att 2016 var ett år som inte var det mest positiva som världen upplevt.

Mitt år då? Ska jag ens våga tänka på året som varit? Jo, det har nog allt lärt mig en massa om mig själv. En massa massa! Både på gott och ont.

En tung vår med massa trötthet och klassiska “mycket på jobbet!” som gav kroppen en match!

“Måste ju ta hand om mig själv! Det var inte meningen att såra dig, men jag måste ta det fegaste beslut jag bara kan för jag vågar inte leva det liv jag egentligen vill leva!”

Å, vilken tur för mig! Fick mig att inse att jisses vad jag kunde gått på en nit. Att äntligen ha vågat öppna sitt hjärta och sen blivit trampad på av den mest fega människa jag mött är en välsignelse idag. Tack idiot för att du fegade ur!!!! Önskar dig och ditt lilla meningslösa liv all lycka!

En höst som varit oerhört intressant. Personlig utveckling inom Gestalterapi. Som jag utvecklas. Som jag tillåter mig att inse att mitt liv har varit förjävligt och jag har klarat det rätt bra. Gjort kloka val, vilket jag kan se nu, men inte kände då. Kommit till jobbiga insikter som tär på mig.

Att få vara innebandyledare är så vansinnigt roligt! Vill utveckla mig mer, vill bidra mer. Kanske hitta mer vägar att vandra på.

Ett jävla knä som krånglar rejält...Ujuj, tänk att det plockades ut en spik som var på lösen… Hade visst ont, på riktigt!

Jag har visst börjat tänka på “mig själv” och säger tydligt vad jag tänker och tycker. Vet att folk stör sig på mig och det skiter jag i!

2016 har varit ett jobbigt år, fast samtidigt har det lärt mig mycket om mig själv.
Är en högkänslig personlighet, som kan läsa av de flesta människor. Kan inte lura mig! Känner mig trygg med mig själv, men ajajaj vad tungt det är emellanåt.

Vet vad jag är tacksam för! Vet vad jag uppskattar!

Mina barn, fan vad de är roliga att hänga med! Att träffa människor som ser “MIG” och som göder mig med sånt jag tycker är intressant. Att vara med människor som vill mig väl, som jag vill väl. Att känna en närhet med andra människor på alla möjliga plan, wow häftigt!

2016 är det år jag inser vem jag varit, vem jag är och även vem jag vill vara…

Så bring on 2017…

Ihärdighet. Kampvilja. Seghet. Envishet. Kämpaglöd. Fighting Spirit. Energi. Go. Jävlaranamma.

Att resa sig upp efter varje smäll.

Denna sisu-inställning finns i mig, detta finska lynne, jag vet det. Ibland känns den lite långt bort, ibland är den oerhört påtaglig. När jag reflekterar och låter mina tankar få plats och framför allt när jag försöker att ställa mig utanför mig själv och se in på mitt liv, så vet jag att den där sisun är närvarande. Det innebär inte att jag KLARAR alla jäkla smällar utan att de ger mig ärr, att de skadar mig, trasar sönder delar av mitt inre. Det vet vi alla vad som händer med ett vitt pappersark som man knöcklar ihop och sen försöka platta ut det igen, hur man än försöker så blir det alltid ett litet veck kvar, en påminnelse om att detta vita ark blivit ihopkrossat till en boll.

Det som sisun ändå påtalar är att faktiskt försöka, göra ett nytt försök, att återskapa ett driv, en vilja att fortsätta, att fortsätta till slutet. Jag har sagt det förut, men jag är en person som gärna upprepar mig. Även om folk kanske stör sig på det, men det struntar jag i...för detta är mina ord, och mina tankar och vissa dagar kan en tanke som man tänkt förut få en annan innebörd. Allt är helt enkelt föränderligt, processer som hela tiden ändrar, förändrar, utvecklas, stoppas, backas, försvinner ett tag, poppar upp. I vissa öron kan det låta hemskt att säga detta, men jag har tränat på några mycket nära personer som skulle säga ifrån…

Jag utmanar mig själv numera och ett är då att “säga högt” vad jag faktiskt känner, tänker och tycker… Det är helt enkelt så att det liv jag lever idag, den personen som är Ann-Mari just nu har nog inte känt ett sådant här sug på livet någonsin… vill se, höra, ta in...känna. Jag utmanar mitt inre, har jag dåligt samvete när jag gör vissa saker? När jag åker ifrån mina barn under några dagar? När jag säger “nej” till roligheter, för att kroppen signalerar “STOPP”? Jag kan känna ett visst obehag och en viss oro, men jag känner även att jag gör “RÄTT VAL” för mig… sen behöver jag få det bekräftat av diverse personer i min närhet, för jag litar inte riktigt fullt på mig själv och det vill jag nog inte…. För det där med att ensam är stark, det har jag provat och det är ingen bra strategi… Att visa sin sårbarhet, sina känslor är något jag måste göra för att jag ska vara nöjd med den JAG vill vara… det dåliga samvetet tänker jag hålla borta, men däremot ska det goda samvetet få ta större plats, vilket inte är det lättaste… fast som mina underbara mostrar sagt till mig…”Anna-Mia, sisun är stark hos dig!” och visst är det väl så att man ska lyssna på de som bryr sig om ens välbefinnande?!? Sen finns det dessvärre människor som säger att de bryr sig, men när det väl gäller då är det tyst... fast det spelar ingen roll...Sisun är stark hos mig, jag vet det!

#Spotify #Sisu 

Att hitta en balans i det man gör är en oerhörd utmaning. Eller i alla fall för mig och jag kämpar dagligen med olika beslut över små, stora och ännu mindre saker, som på ett eller annat sätt kräver en viss tankeverksamhet.

Under de senaste veckorna och dagarna har jag haft många upplevelser som krävt ännu mer kraft från min sida för att hitta den där ultimata balansen, att känna att jag mäktar med min vardag, mitt jobb, MITT JÄKLA LIV!

Upplevelser på jobbet som varit utöver det vanliga (för mig i alla fall) och som påverkar mig på olika sätt. Situationer och förändringar inom andra delar av detta aktivitetshjul som fyller min kalender.

Jag försöker numera följa ett mantra ”Påverka det Du kan påverka!” Vad kan jag då påverka?

Ja, alltså mitt liv efter jobbet är ju ett sådant och det gör jag. Att hitta den där gyllene medelvägen mellan att utforska mina behov som ”Ann-Mari” och den där andra delen med mina barn. Där känner jag faktiskt att jag har koll i teorin iallafall. Hittat olika strategier, som dock behöver följas…och där brister det för mig. Jag känner ett starkare behov av ett område och då innebär det att andra områden får minimeras. Hur ska man avgöra vad som är bäst? Jag tänker ju en massa, reflekterar över hur saker och ting är och kan bli. Numera kan jag säga att jag tillåter mig att tänka, tillåter mig att ta tid för att känna in min sk intuition, som för mig är en viktig riktningsmarkering. När jag strider mot mig själv, blir det knepigt. Försöker även när denna sk magkänsla säger mig att något inte stämmer, möta det och i en del fall ta reda på vad det var som startade igång min larmklocka. Ofta handlar det om i mötet med andra människor. Har då det senaste märkt att vissa inte kan möta mig i det, utan går i försvar, andra möter mig och då har det visat sig att det handlar om en miss i kommunikationen och då jag uppmärksammade detta, blev kommunikationen ännu bättre. Rätt häftigt faktiskt! Testa, kommunikation är A och O i allt!

Vad kan jag då inte påverka? Saker på jobbet, där man tror att ”ingången” är en annan än vad som faktiskt sker. Plötsliga, osynliga knappar som trycks in och startar igång processer som i akutläget är rejält skrämmande. Känner även där att jag har strategier och ganska bra koll, både i teori samt praktik. Det som då är svårt att påverka är när detta sker överallt, när man inser att nu är läget för mig att jag behöver avlastning, och den inte finns. Då känner jag lite hjärtklappning, att den där utmattningen som jag faktiskt behöver hålla på avstånd börjar sitt återtåg. STOPP! STANNA!

Då inser jag vad jag kan påverka! Mitt förhållningssätt behöver tänkas till kring, igen. Återknyta till mina strategier jag faktiskt har bestämt mig för. Påverka det JAG kan påverka. Så de senaste dagarna har mitt hjärnkontor tänkt en massa saker och fått mig att inse ett och annat om mig själv. En reflektion över vem jag var ”förr” i tiden och den jag vill vara idag. Påminna mig själv om detta och komma till en insikt om mitt jäkla liv och vara stark i min intuitiva förmåga och framförallt lita på den. Inte dras med av andra om det ger en negativ känsla, utan jag bestämmer över min energi… Den är min att förvalta och jag bestämmer. Behövde påminna mig om det. Nu har jag gjort det, mest i teorin, nu ska jag förvalta det i praktiken också…

Ojoj, vardagen är här med full styrka… Huvudet är fullt av tankar och funderingar på allt och massa…

Gillar vardagen, gillar att komma igång med jobb, hämta matkassar på ICA (Halleluja!), innebandyträningarna, glosförhör på alla möjliga språk, inte hinna med att städa, planera tvätten efter fotbollsträningar och matcher. Vissa dagar är jag så innerligt trött, sådär så att tårarna bränner och klumpen i halsen ger diverse stresspåslag…Får jag då möjlighet att rensa hjärnan på gymmet, då reder sig det mesta, men om knät eller numera knäna och en jäkla krampklump i vänstra rumpmuskel smärtar, blir det extra motigt och tankarna tillsammans med kroppen skriker ”DU ÄR I SMÄRTA OCH ÄR TRÖTT!” Då gäller det att stå emot impulserna att bara ”ge upp”… då kämpar jag mig till garderoben, plockar fram träningskläderna och tänker… ”jag börjar med 5 min cykel och ser vad som händer…” Och det slår aldrig fel…varje gång när tidtagaren går över 5.01, då vill jag bara cykla mer, knät brukar säga ifrån vid 10 min, då byter jag till crosstrainern, där pallar knät en bra dag 5 min… och sen intervaller i roddmaskinen 5x1min. Efter det är det bara att köra rehabpass och den känslan i kroppen, i hjärnan är obeskrivbart skön.

Ett annat hett tips för själen är att bara prata med mina fantastiska barn kring det där runda köksbordet i köket samtidigt som middagsmaten äts. Där det just idag slutade med ett hysteriskt skrattanfall, för jisses vad mina barn är helt fantastiskt roliga, smarta och med en såndär underbar syskonkärlek, som gör att mitt hjärta smälter av kärlek. Sänder en tacksamhetskänsla till deras pappa som bidragit med massa omtanke och ovillkorlig kärlek som format de till intressanta, individuella och unika personligheter. (Med helt fantastiska drag från sin mamma, såklart)

Även om vardagen är som den är med alla vardagliga händelser kommer denna höst fyllas med diverse ickevardagliga avbrott, då i form av en ny livsresa som påbörjades förra helgen. Den största personliga utmaningen jag själv åsamkat mig, eller nä, tagit till mig. Våga gå rejält utanför min bekvämlighetzon. Efter den första delen kan jag bara konstatera att ”äntligen” har jag hittat ett sammanhang där mitt inre, mitt yrke…alla mina delar, alla typer av relationer/känslor/upplevelser kan få bli en helhet genom att tittas på bit för bit. Jag ser en ny dörr som öppnas, en ny väg att vandra och det är ashäftigt, skitläskigt, jobbigt, fantastiskt, utmanande, tröttande, uppiggande…

Min första ”uppgift” är att träna på att ”tacka mig själv, känna sympati för mig, för det är jag värd!” En svår uppgift, men jag får väl tänka som med träningen ”Gör det Ann-Mari, det BLIR bättre efteråt och dessutom ju oftare du gör det, så blir det till slut en vana, en god vana som gör att det inre tackar dig…” eller nåt…kanske…vet inte…men jag tänker försöka iallafall!

#Spotify #tänkatanken #vågatänka #heal #utmaning #kämpar 

Hänger här i mitt högra hörn av soffan, en soffa som jag uppskattar oerhört. Idag är det söndag och just nu spelar Zlatan sin första match i PL för sitt United. Har tänkt och tänkt hela helgen och nu ska jag försöka få lite av dessa tankar ner här…

Den första arbetsveckan är gjord, imorgon tar den andra vid. Men jag vill stanna lite vid denna vecka som gått, för jag har fått göra olika val som är trista att behöva göra, men om ”jag” ska palla med ”livet” så behövde jag göra vissa prioriteringar.

En dröm jag haft är att bli målvaktstränare, men inser att det finns ingen tid för det, så det var med stark ledsamhet i hjärtat som jag beslutade mig för att avboka målvaktstränarkursen och skjuta denna ”dröm” på obestämd framtid.  Detta gör då att jag kan fokusera på innebandyn och göda mitt intresse av mentalträning och hur jag bäst kan få mina ”killar” att utvecklas på bästa sätt, på individnivå men även på gruppnivå. En utmaning som jag verkligen känner stark inspiration att utveckla och jobba med.

Ett annat val jag fick göra var ”gå på ”Way out West eller inte?” Det fick bli ”inte gå”… Knäna värkte, ryggen likaså, energilös… En del kan tycka att roligheter är väl inget jobbigt? Jo, det är just det, att även om saken i sig är rolig, så krävs det energi och kroppen fattar inte riktigt vad som är vad, den känner påfrestningen på kroppen, alla intryck som en festival medför och det gör mig trött, hjärntrött. Samtidigt att ha ont gör inte saken bättre. (vädret bidrog en del också…)

Detta om val, och att välja ”bort” roligheter är ibland de svåraste valen. Att välja bort tråkiga saker är ju urenkelt. Men att välja bort något för att ens energi är låg, att det inte finns tid, att välja något som kan innebära en utveckling, men innebär att man väljer bort något som ändå är givande är svårt, oerhört svårt.

Mina val innebar att jag fick en härlig fredagskväll med min dotter, då vi hängde på Gamla Ullevi och såg IFK slå Falkenberg. Hon och jag! I lördags  hade vi en mysstund på stan och filmmys på kvällen. Idag har vi gått på en långpromenad och pratat om livet… Hon börjar 9:an och som hon sa ”mamma, det är inte många år kvar i skolan för mig. Snart flyger både jag och Anton iväg. Du får skaffa en hund, så får vi komma och hälsa på!” Det är ju precis så…mina val handlade primärt om att jag ska orka vara ”mamma, kvinna, arbetsför, hushållerska, chaufför, kock, smärtfri, pigg, glad etc etc…”

Så även om jag valde bort roligheter, gav mig valen möjligheter att vara med min dotter, för henne har jag bara hos mig en begränsad tid, mig själv har jag ju hela jäkla livet… Tänk på det, barnen har vi bara till ”låns” sen ska de ut i vida världen och stå på egna ben.

Imorgon blir det en ny arbetsvecka, ser fram emot den. Imorgon kommer min son att behöva tänka över ett val han behöver göra… ett sånt där val som är jobbigt, för man väljer bort något, men för utvecklingens skull kanske det krävs.

Så resten av denna söndag blir det fotboll, ska väl kolla lite golf, sen ser vi nog på ett avsnitt av ”Johan Falk”, jag och min dotter, jag här i ena hörnet av soffan hon i andra, just nu ritandes…

#Spotify #val #livet #prioriteringar #youlearn